26 februari

Läst

* Tankar om kreativa processer.

Fler tankar från Broby Grafiska med bidrag från Sara Broos, Hynek Pallas, Drazen Kuljanin, Sara Villius, Fanni Metelius, Charlotta Miller, Daniel Svensson, Edith Söderström, Karin Blixt, Ida Tomasdotter, Kajsa Ribbing, Thomas Olsson, Elias Wåhlund, Gustav Thorsell, Emil Gustafsson Ryderup, Anna Duell, Amanda Ooms, Zara Waldebäck, Kirsten Bonnén Rask, Michael Valeur, Petra Revenue, Oskar Söderlund, Julius Jorborg, Elias Wåhlund, Charlotta Miller, Dragan Mitic och några till.

Det mesta av entusiasmen och viljan är inspirerande, men en och annan groda dyker upp, som när Karin Blixt skriver ”Filmkonsten är fortfarande ett blöjbarn om man jämför hur länge konstformerna har existerat, och kanske är det därför som toleransen kan vara lite lägre för hus pass annorlunda berättelser får berättas.” Min erfarenhet är att väldigt få av dagens filmare har någon större erfarenhet av gamla filmer. Även om filmens historia är bara drygt 100 år, så kan den inte förkastas som ett blöjbarn. Det är sant att det mesta som görs i dag är futtigt och oinspirerat, men att från det dra slutsatsen att resten av filmhistorien skulle ha varit likadan kan man bara göra om man inte vet något om de filmer som kommit innan. Filmkonsten var som mest sofistikerad i slutet av 20-talet innan  ljudfilmen kom. Ta en titt på Sunrise av Murnau, världens bästa film.

Sett

https://agoraspeaks.files.wordpress.com/2014/02/a3c2f-augustosagecounty.jpg

* August: Osage County – USA 2013 – John Wells

Tracy Letts Pulitzer-vinnande pjäs har blivit en film som lider av att hon själv skrivit filmmanuset. På en teaterscen är allt stiliserat, även replikerna, som ofta innehåller mer information än ett vanligt samtal. Folk pratar inte så i verkligheten. Och en realistisk film är mer verklig än en teaterscen. Att bara föra över teaterns repliker blir filmad teater, vilket är okej om man vill dokumentera en föreställning.

Det finns flera likheter med Nebraska av Alexander Payne, mellanvästerns landskap och släktkonflikterna. Jämför de två familjehuvudena Meryl Streep och Bruce Dern. Se hur Payne ständigt använder det platta oändliga landskapet och tystnaden som uttryck för karaktärernas relationer, medan det hos Wells bara är tyst i övergångarna mellan dialogscenerna i och utanför huset, som spelas som teater. Försöken att öppna filmen blir banala och onödiga, som sekvensen med självmordet. Tänk om någon manusförfattare med riktigt filmtänk hade fått göra bearbetningen.

https://agoraspeaks.files.wordpress.com/2014/02/7b47d-4.jpg

https://i1.wp.com/upload.wikimedia.org/wikipedia/en/7/78/The_Mandarin_Mystery.jpg

* The Mandarin mystery – USA 1936 – Ralph Staub

Republics andra (och sista) Ellery Queen-film, nu med Eddie Quillan som detektiven.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s