10 februari

gårDagens kvinna: Catarina av Siena

katarina siena

Hon fick en osynlig förlovningsring av Kristus och bytte också hjärta med honom, beviset var ett ärr. I extas fick hon många syner och spådomar. Hennes anseende spelade en stor roll i förflyttningen av påvestolen från Avignon tillbaka till Rom.

Läst

christie n or m

* Agatha Christie: N or M?

Världens populäraste deckarförfattare är jag inte så förtjust i. Under arbetet med hennes filmografi för min filmblogg (en uppdatering av något jag gjorde för deckartidskriften Jury för många år sedan) blev jag intresserad av hennes mer udda verk, och den här boken med paret Tommy och Tuppence Beresford tillhör den kategorin. Den är fluffig som vispad äggvita utan något påtagligt innehåll. Att läsa den är som att befinna sig ett tillstånd av tyngdlöshet. Tycker man om karaktärerna antar jag att man gärna vill återvända till dem. Det vill inte jag. Nick och Nora däremot, eller snarare Powell och Loy är levande fluff. Efter att ha sett alla deras filmer planerar jag nu att läsa Hammetts The thin man. De 50 Poirot-novellerna imponerade inte på mig, i synnerhet inte de tidiga Sherlock Holmes-imitationer, särskilt som jag samtidigt läste en samling Holmes-pasticher av betydligt högre kvalité. Så småningom väntar samlingen av 50 Christie-noveller utan Poirot eller Marple. Återkommer när det är klart.

Sett

The_Riot_Club_UK_poster

* The Riot Club — England 2014 – Lone Scherfig

Ungdomar som röjer hämningslöst, kan man inte slippa dem när man går på bio? Ah, det är ett kostymdrama från förr i tiden, tänkte jag lättat när filmen började. Men ack, efter prologen befinner vi oss i dagens Oxford och en ”modern” version av titelns klubb. Jag vet inte om det är tidens romantiska skimmer som gör att jag upplever gamla tiders förnedringsritualer som värdigare än dagens mobbing. Oxford är nästan alltid tacksamt och intressant som miljö och upptakten med nya studenter och etablerande av positioner och relationer håller mitt intresse. Men huvuddelen av filmen ägnas åt den destruktiva festen på en pub och det är inte särskilt underhållande. Det är heller inte särskilt upprörande, är det medvetet distanserat (oengagerat) skildrat eller lyckas inte Scherfig skapa den intensitet som leder fram till den totala urspårningen. Filmen bygger på en pjäs, Posh, av Laura Wade, som själv skrivit filmmanuset, sällan en bra idé därför att repliker och situationer i en film måste fungera på mediets förutsättningar för att det inte ska kännas som filmad teater. Titeln Posh säger mer om attityden, att fula pojkar från fina familjer sällan behöver ta konsekvenser. Det är förstås en sedelärande historia, som vill spegla dagens attityder hos ansvarslösa ungdomar. Va? Ska jag behöva gå i fängelse? Jag gjorde ju nästan ingenting.

The-Riot-Club-de-Lone-Scherfig

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s