24 februari

gårDagens kvinna: Deborah

deborahandbarak2

Israelisk sierska som genom sitt engagemang hjälpte landsmännen till en seger över kananéerna. Femte kapitlet av Domarboken i Bibeln kallas Deborahs segersång.

Läst

flm15 3

* Tidskriften FLM #15 2011

Ett par sista tankar kring detta nummer. I ett samtal diskuterar Lisa Langseth, Peter Bryngelsson och Erik Enocksson om att man inte vill bli manipulerad av film och att musiken är den värsta boven. Med det menar de antagligen att filmen har en stor betydelse för hur filmen uppfattas. För stumfilmen, som beledsagades av levande musik, anser många att musiken utgör halva upplevelsen. Olika musik till samma scen ger olika tolkningar av vad som egentligen berättas.

Man vänder sig mot konventioner i filmberättandet utan att förstå att det är det som är det gemensamma filmspråket. En totalt okonventionell film är antagligen obegriplig. Vad det handlar om är hur bra man är på att använda konventioner. Vi har 28 bokstäver i alfabetet. Med hjälp av dem kan man skriva allt från dravel till odödliga mästerverk.

Lisa (de använder förnamnen i texten) påstår att det är bara i Sverige som den här diskussionen förs. Det skulle man kanske ta som en fingervisning. Frånvaro av musik anses av vissa att det är sannare, något som panelen tycker är lika manipulativt som när det inte är tyst. Peter säger: “Det finns en äkthetslängtan. Man vill inte bli manipulerad. Det är en vänstertanke, en rest av Adorno och Brecht, som genomsyrade svensk tv länge.”

Brecht använde mycket musik i sina pjäser, han hade avsikter med dem, han manipulerade för att förtydliga avsikterna, men han ville också att publiken skulle vara medveten om processen, inte undra hur det ska gå, utan fråga sig varför det går som det gör.

flm15 1

Langseth manipulerar för fullt i Till det som är vackert, inte minst med musik, men också med en konstig vändning i affischen, som framställer en situation som är direkt motsatt till den i filmen.

Det går förstås inte att göra kreativa verk inom något område utan att manipulera. Man måste välja uttrycken så att summan av dem blir det slutintryck som motsvarar intentionerna, de kommer inte automatiskt, i bästa fall intuitivt om man är bra på det man gör, men oftast behövs planering och eftertanke. Grierson definierade dokumentär: “The creative treatment of reality.” Till och man Frederick Wiseman gör noggranna val i sina till synes neutralt betraktande dokumentärer. Annars blir det som om vi såg verkligheten genom en övervakningskamera.

flm15 2

I Sanna Samuelssons artikel Den nya filmskolan menar den intervjuade Ann-Sofi Sidén “Anledningen till att många elever kommer till konsthögskolorna kan vara att filmskolorna blivit så tekniska och industri-inriktade.” Den tekniska biten kan de lära sig efter hand eftersom de har ett sådant behov att berätta.

Daah! Det kanske fungerar när man skriver en text där allt som behövs är en penna, men även då behöver man lära sig en teknik (stava, grammatik, stilistik), så att det man skriver blir begripligt på det sätt man vill att det ska begripas. Filmen har den längsta vägen från tanke till förverkligande. Mer än en något annat uttryck, kanske, måste man veta hur man gör för att det ska bli som man vill.

De här texterna skrevs för fyra år sedan. Förhoppningsvis har man gjort en hel del insikter sedan dess. Åtminstone är det flera filmer som pekar på det.

Sett

Relatos_salvajes

* Relatos salvajes /Wild tales — Argentina/Spanien 2014 Damián Szifron

En episodfilm med sex berättelser som inte möts i slutet. Det säger sig självt att den ena episoden är intressantare än den andra. Det måste bli så när man konkurrerar med sig själv. Och hur toppar man den korta inledningen, Pasternak, där passagerarna i ett plan långsamt upptäcker att de alla känner Pasternak, och att de alla på olika sätt varit dumma mot honom.

relatos 1

I Las Ratas befinner vi oss på ett ödsligt matställe när en maffiaboss från servitrisens förflutna dyker upp. Det är förresten kockan på bilden, med sina redskap.

relatos 4

El más fuerte borde visas på alla körskolor som en del av utbildningen. Road rage har aldrig nått sådana höjder, eller ska det vara bottnar.

relatos 3

Bombita är terapi för alla som slagit sig blodiga mot myndigheternas hantlangare, oavsett om det är försäkringskassan eller lapplisor.  La propuesta är den episod som engagerar mig minst, antagligen för att offret är en gravid kvinna, nedmejad av en överklass-slyngel på ett övergångsställe. Här är det pengar som talar, nej, skriker!

Finalen är formidabel. Hasta que la muerte nos spear (Tills döden skiljer oss åt). En bröllopsfest som går käpprakt åt alla håll när bruden (Erica Rivas) håller på att krevera av indignation. En enkel situation får sin logiska följd. Så mycket effektivare än flamsandet i I nöd eller lust. Hela filmen är obligatoriskt åskådningsmaterial för alla som har ambitionen att göra en novellfilm.

relatos 2

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s