KVINNLIG KUBIST – NAKEN MORGON och RAGNAROK.

gårDagens kvinna: Marie Laurencin (1883-1956)

Laurencin

Utbildad i porslinsmålning och oljemåleri. Hon blev en viktig del av det parisiska avant-gardet, medlem i Picassos cirkel och Section d’Or. Och älskarinna och musa till poeten Guilluame Apollonaire. Exil i Spanien under 1:a världskriget eftersom hon förlorade sitt medborgarskap när hon gifte sig med tyskfödde baronen Otto van Waëtjen. Efter skilsmässa återvände hon till Paris och fortsatte sitt arbete med måleri, akvareller, teckningar och tryck. Hon var en av de få kvinnliga kubisterna och hennes motiv var ofta kvinnor i grupp eller porträtt. På 100-årsdagen av hennes födelse öppnades ett Musée Marie Laurencin i Nagano, Japan. Där finns mer än 500 av hennes verk samlade.

Laurencin2

Kronologi

Michelangelo (1475-1564): Morgonen (Detalj från Lorenzo de Medicis gravmonument, 1524-1531)

På 1100-talet spelade bönderna i England och Frankrike en stökig föregångare till fotbollen. Ibland bestod lagen av gifta kvinnor mot ogifta. På marknader kunde unga flickor tävlingsspringa för att få kläder i pris.

Läst

* Hjalmar Söderberg: Litteratur och litteratörer 1-2

Förebilden till Hjalmar Söderbergs Samlade verk är Strindbergs, samma röda pärmar, men i ett litet knubbigare format och bara 17 volymer. De fyra romanerna publicerades först och nu har dessa två om ltteratur kommit, volym 11 och 12. Hos Strindberg fick vi nöja oss med ordförklaringar, Söderberg bjuder på utförligare löpande kommentarer, vilket är givande. Det är bra att veta bakgrunden till det man läser. Men för en serie noter i volym 2 har den förklarande texten fallit bort.

I en definitiv utgåva ska författarens text vara ren, hos Strindberg markerades inte vilka ord som förklarades, hos Söderberg vimlar det av noter, vilket i och för sig underlättar, men samtidigt är störande. Det hade varit bättre att placera dem i marginalen, utanför texten. Ibland förekommer text inom klammer, för att visa att det inte är Söderbergs, de hör också hemma i kommentardelen. Hos Strindberg var textkommentar noga förvisade till volymens andra halva, hos Söderberg dyker de upp här och där.

Men först titeln, den är klumpig. Vad är en litteratör? Betydelsen har tydligen skiftat, men skribent kommer kanske närmast, alltså ingen riktig författare. Det är oklart vilka det syftar på i det här fallet. Hade det inte varit klatschigare med “Litteraturkritik” bara, volym 13 heter Teaterkritik.

Det mest besynnerliga är att texterna är arrangerade i bokstavsordning efter den författare Söderberg recenserar, med samlingsrecensioner i del 2. Hade det inte varit så oändligt mycket bättre att få dem i kronologisk ordning, då hade vi kunnat följa Söderbergs utveckling från den första till hans sista. Nu avslutas boken med Zola och det säger ingenting. Författare i bokstavsordning hör hemma i ett register med sidhänvisning. Beskrivningen av dessa författare har också en egen avdelning i bokstavsordning i del 2. Alla andra författare som nämns i texterna, och det är många, tas upp i noterna. Nu måste läsaren ha båda volymerna till hands, vilket är opraktiskt om man ligger och läser eller om man lånat del 1 på biblioteket. För att det ska fungera ska texten i den första halvan av boken följas parallellt av kommentaren i den andra halvan. Och om en not bara hänvisar till en tidigare not är det bra att ange den noten direkt utan omvägen.

Volym 14 heter Tidskommentarer och polemik. Det är alltså liknande texter från tidningar och tidskrifter. Vilken spännande tanke om den tillsammans med Litteratur och Teater hade publicerats strikt kronologiskt. Då hade man verkligen kunnat följa Söderbergs utveckling. Och i den löpande kommentaren hade man kunna presentera de olika faserna i Söderbergs liv. Man hade även kunnat redovisa när Söderberg texter i de andra volymerna skrivits eller publicerats. Sammanhangen skulle bli tydligare. Vilken användbar handbok!

Det är oklart hur man ska uppfatta inledningen till varje recension. Att författarens namn i versaler och att publikationens namn och datum inom klammer är redaktionella är klart. Men är bokens titel och förlag Söderbergs rubrik. Ibland står det att texten var publicerad i Ord och bild, men i fotnoten står det att det är den inte alls, utan det vi läser är Söderbergs senast godkända text publicerad i Skrifter långt senare. Att man respekterar författares ändringar i senare upplagor av en bok är korrekt, men det blir fel om man går efter hans ändrade uppfattning långt senare. Man borde ha publicerat den ursprungliga texten och redovisat eventuella ändringar i noterna.

I inledningen till recensionerna står det ibland “Dagboken” med sidhänvisning. Tydligen skrev Söderberg dagbok, men jag har inte hittat någon förklaring,

Att recensionerna på norska är översättningar av Söderbergs texter framgår bara indirekt. Om man ska vara noga borde de placeras i noterna. I vissa fall störs läsningen av att någon placerat svensk översättning här och där inom klammer när man tror att det behövs hjälp med förståelsen. Det hade väl varit bättre att översätta allt tillbaka till svenska, eftersom det ändå inte är Söderbergs originaltext.

Man får intrycket att Söderberg själv inte var så noga. Han citerar ofta fel, både namn och texter. Han är ofta petigt nedlåtande i sina omdömen och direkt elak. En text för Ord och bild vägrade redaktören publicera av den anledningen.