LÄST
— Peter Robinson: Aftermath
Efter att ha sett TV-serien DCI Banks var jag motiverad att köpa den här boken när den dök upp billigt för många år sedan. I Caedmon’s song är Banks inte med, det är två parallella historier om två kvinnor. Långt senare läste jag Aftermath, där det verkar som serie-morden blir uppklarade i första kapitlet. Jag har inget att jämföra med, så jag vet inte om det är en typisk Banks-deckare. Han har haft Joyce Carol Oates som lärare, så man kan anta att han har författarambitioner bortom det konventionella. Nu visar det sig att Friend of the devil knyter ihop de här två böckerna, så den är beställd.
SETT
— Le plaisir – Frankrike 1952 Max Ophuls
Tre episoder efter Guy de Maupassant. Den första, om en dansare som dansar ihjäl sig, och den sista, om en konstnär och hans modell, är korta. Den andra berättar om ett horhus i en småstad, som stänger över helgen så att man kan övervara en släktings konfirmation i en liten by. Det gemensamma temat är njutning (plaisir) av olika slag. Bland extramaterialet finns en film som visar ett återbesök i byn och de minnen som invånarna och filmens tekniker har från inspelningen. Det är första gången som en DVD:s extra har lett till att jag har lust att se om filmen direkt. Den som hört talas om Ophuls långa kameraåkningar får rikligt med bevis här. Den som undrar varför jag inte stavar hans namn Ophüls (det är intensiva debatter på Wickipedia), han försökte förenkla sitt namn, i flera filmer från USA-tiden står det Opuls, de senare har i regel Ophuls och hans son stavar det definitiv så. James Mason (som spelade i två av Ophuls filmer) skrev den här dikten.
A shot that does not call for tracks
Is agony for poor dear Max,
Who, separated from his dolly,
Is wrapped in deepest melancholy.
Once, when they took away his crane,
I thought he’d never smile again.
agoraspeaks 