gårDagens kvinna: Therese Neumann (1898-1962)
En tyska som vid 20 hjälpte till med att släcka en eld, vilket bröt ned hennes hälsa. Ett år senare blev hon blind och sängliggande, men återhämtade sig. 1926 utvecklade hon stigmata under ögonen, i händerna och hjärtat. 1927 åt hon inget annat än nattvarden. Många ansåg att hon var ett helgon, men läkare menade att det berodde på nervösa besvär.
Läst
* Alex Robinson: Box office poison
Den bästa av de fyra tjocka svart-vita serieböckerna som jag läste parallellt nyligen. Två av dem var illustrerade texter utan några försök till psykologiska relationer mellan karaktärerna. Den här är den direkta motsatsen. Dialogen är full av nyanser som i den bästa av TV-serier. Vi kommer några människor nära i New York när de försöker göra något av sina liv, tråkiga jobb, kärlek, stökiga lägenheter och självfallet vill åtminstone en slå igenom som tecknare. Finalen är på ett seriekonvent. Och faktiskt har vi i slutet av den 600 sidor tjocka boken fått vara med om karaktärer som förändrats.
Sett
* Cinderella — USA 2015 Kenneth Brannagh
Brannagh gör aldrig ointressanta filmer, de kan vara mer eller mindre lyckade, men det är något Orson Welleskt över hans ambitioner. Den nya versionen av Cinderella är precis som jag förväntade mig, en realistisk och logisk version av den gamla sagan. Redan i vinjetten där Disneys fantasislott förvandlas till ett mer verkligt slott antyder vad vi har att förvänta oss. Den trygga sävligheten i utvecklingen kan kanske uppfattas som fantasilös, men det är också skönt att inte rusa fram. Sekvensen när allt magiskt vid tolvslaget förvandlas tillbaka blir i kontrast som en katastroffilm. Handlingen går bortom och utanför sagan. Ellas öde känns nästan obevekligt, och det är klart, vi vet att hon kommer att hamna i askan när styvmodern tar över hushållet. Det är själva förutsättningen för befrielsen. Hon är en modern tjej som kan rida barbacka som en hel karl, och hon faller inte för första bästa prins, utan för en hantverkarlärling i skogen när hon räddar en hjort från att bli skjuten. Det är i själva verket prinsen, men det vet hon inte, så då räknas det inte. Det betyder också att de redan känner varandra när de träffas på balen.
Det är svårt att bortse från att det blir magiskt värre när den goda fen förvandlar möss och människor, men det trollas bort lite genom att Helena Bonham-Carter gör en vimsig karaktär av rollen som neutraliserar det högtidliga. Det mest problematiska i sagan om man vill göra den mer logisk är varför inte den tappade skon förvandlas tillbaka till sandal med resten av utrustningen. Genom att den sko Ella har kvar inte heller förvandlas, så blir det åtminstone konsekvent. Det här är förstås alla prinsessälskande småtjejers drömfilm, men det är bara två problem. Alla pratar engelska och det gör inte svenska tjejer i prinsessåldern, inte heller läser de textremsor. Och så är den alldeles för lång för den åldern, över två timmar. Att en berättarröst kommer förklarande in då och då är rätt tänkt. Det gör det lättare för barn att hänga med, ju yngre barn, desto mer berättande.
* När Bengt och Anders bytte hustrur — Sverige 1950 Arthur Spjuth
Den svenska filmens övergångsproblem, från pilsnerfilm till modernare humor, illustreras bra av den här filmen. En linje, med Åsa-Nisse och Lille Fridolf, växer aldrig upp. Lantbrukarna ogillade filmen, ingen bönder uppför sig på det här sättet. Det var för tiden för vågat att byta på riktigt, så det visar sig vara en dröm.
agoraspeaks 