20 april

Veckans filmmöte

https://agoraspeaks.files.wordpress.com/2014/04/abaaa-les-demoiselles-de-rochefort-the-young-girls-of-rochefort-08-03-1967-1-g.jpg
DEMY 1967
Les demoiselles de Rochefort /Flickorna i Rocheforthttps://i2.wp.com/movieposters.2038.net/p/Demoiselles-De-Rochefort,-Les_1.jpghttps://i1.wp.com/sakikojones.fr/blog/wp-content/uploads/2012/05/demoiselles.jpghttps://i2.wp.com/medias.unifrance.org/medias/50/222/56882/format_page/les-demoiselles-de-rochefort.jpg

AGNÈS
Les deux femmes du bonheur

AGNÈS 1968
a) Une minute pour un image 1-2
b) Les courts “contestataires”: Black Panthers

Agnes 20
HITCH
Torn curtain rising

Hört

9/11 1989
Hemresa. Nedpackning, inte bara av kläder och dator, utan av hela huset, som ska övergå i vintersömn. Kylskåp, vattenledningar, sopor, fönster, allt leder mot nirvana. Som en föraning gick temperaturen dagen innan ner ett par grader och vinden började bita. Taxin kom precis när jag var klar. .

Det har varit något lugnande, för att inte säga sövande, över dagarnas enahanda rutin. När jag för sista gången slog igen dörren kände jag att jag hade kunnat fortsätta det här livet på obestämd tid. Efter en månad i stugan skulle man antagligen behövt tvinga ut mig i resten av världen.

Jag hade hittat en förbindelse med Lund som innebar att jag bara behövde byta en gång (i Sjö- bo), en viktig aspekt när man har tunga väskor. Vad som inte framgick var att busschauffören tog 45 minuters matrast i Tomelilla. Konsten att förmedla korrekt information i tabellform har degenrerat de senaste åren. SJ:s tågtidtabeller är svårare att tyda än Dödahavsrullarna. De ansvariga rekommenderas ett intensivt studium av Cock’s Continental Time Table, som i princip har haft samma fungerande utseende sedan början av seklet.

I Tomelilla heter pizzerian Titanic. Vad som ligger bakom ett sådant namnval går väl inte att få fram, med mindre än att man bosätter sig på orten. Att skämtglada gäster gör livet surt för servitörerna får man utgå från. “Det är väl bäst att jag beställer en stor stark. Om jag tar isvatten vet man väl inte hur det går.”

I Lund släpade jag mina tunga väskor genom Kulturen. De pittoreska kullerstenarna slet åt andra hållet. Levnadsvisa slutsatser går antagligen att dra från den här situationen, men jag blev för trött för att bry mig om det, ett faktum som även det har en djupare innebörd.
Nog tjafsat. Vi ses på bokhandelsdiskarna.

Läst

http://alisonmccarty.files.wordpress.com/2010/10/deathnotev5.jpg

* Oba: Death note: 5. Tabula rasa

Premissen har förskjutits. Dödsbokens ursprunglige ägare har lämnat ifrån sig den och enligt de regler som läggs till med jämna mellanrum därmed glömt allt som har att göra med den, dvs att han är/var Kira och dödade en massa människor jorden runt. Det har blivit pratigare och den ursprungliga idén är mer urvattnad. Trots det så ger jag del 6 en chans.

 

19 april

Hört

8/11 1989
Ringde turistbyrån och frågade om de kände till Håkan som kom i Ystads Allehanda för några dagar sedan. Tjejen som svarade hade sett annonsen, även vid tidigare tillfällen, och var lika nyfiken. Hon trodde att det möjligen var en tränare, men i vad visste hon inte. Efter en rundfrågning bland sina kollegor kom hon tillbaka till telefon utan att ha blivit klokare.

Lyckades räfsa ihop några fler löv, men det är fortfarande långt kvar innan det är färdigt. Det var den sista eftermiddagen i stugan och jag hade lovat mig en pizza inne i Simrishamn. Ledigt från spisen med andra ord.

Nere vid hamnen låg ett ryskt fartyg och lastade fisk. Det var också här när jag anlände för en och en halv vecka sedan. Antagligen är det meningen att det ska ligga ute och fiska själv, men genom att fixa fångsten i Simrishamn får de extra ledighet att fördriva i kapitalistisk hamn. Men det är bara en teori.

Åt en La Gondols speciale och det var den. Såg månen på vägen hem. Den kastade sitt traditionella sken i vattnet. Jag kastade mitt traditionella ficklampssken från knapphålet. Vid ankomsten till stugan hade den förra gått i moln, och jag snubblade i mörkret över en illa placerad lövhög.

Bokens fyra (eller tre) första kapitel är klara, vilket innebär ungefär en fjärdedel av hela. De sista två dagarna, efter att jag har förstått att jag kan klara av det, har jag tagit det lite lugnare med skrivandet. Jag vet som sagt hur handlingen ska fortsätta och jag har ett par tre olika slut att välja mellan (2001-varianten, Dickens-varianten eller mitt eget). Att göra resten är helt enkelt att fortsätta på samma sätt.

De senaste nätterna, sedan jag började läsa Bergmans Laterna Magica, har jag sovit oroligare med långa intensiva drömmar. Kan det vara mitt undermedvetna som gör sitt yttersta för att ge mig de optimala kreativa förutsättningarna?

Sett

https://i2.wp.com/www.dvdtalk.com/reviews/images/reviews/81/1217190720_8.jpg

* Somewhere in wrong – USA 1925 30/1 – ”Perc” Pembroke (Joe Rock) – med: Stan Laurel

* Dinky Doodle: The house that Dinky built – USA 1925 1/2 – Walter Lantz

De flesta av Dinky Doodle-filmerna förstördes vid en brand, så det är tråkigt att en av de överlevande misshandlas på You Tube genom att beskäras till 16:9 och genom en stor nätadress över nedre delen av bilden. Lantz medverkar i filmerna och använde en annan teknik än Fleischers för att åstadkomma blandningen av live och animation.

https://i0.wp.com/s1.dmcdn.net/BO6lA/x240-z2L.jpg

* Felix the cat: Felix follows the swallows – USA 1925 1/2 – Pat Sullivan

https://i2.wp.com/i1.ytimg.com/vi/afkoDi45CVs/hqdefault.jpg

* Felix the cat: Felix gets his fill – USA 1925 1/3 – Pat Sullivan

 

*

18 april

Hört

Inga flera anteckningar.

7/11 1989
Den stora friluftsdagen. I dag tillbringade jag två timmar utomhus och räfsade löv. När jag slutade hade jag bara krafsat en bit i ena kanten av trädgården och jag som trodde att jag skulle kunna riva av den på några timmar.

Det finns många likheter mellan att skriva bok och att kratta löv. Idéerna ligger utspridda som de fallna löven och det gäller att få ihop det innan de blåser bort. I multo composto verkar de inre krafterna tills myllan är färdig att spridas på bokhandelsdiskarna. Även om man med en blick omedelbart kan omfatta hela gräsmattans lövdrivor, så krävs det åtskilliga timmar att räfsa den. På samma sätt ligger ett färdigt synopsis på bordet och invaggar författaren i en falsk känsla av fullständighet.

Det är bara den praktiska erfarenheten som kan ge insikten att man måste skrida fram bokstav för bokstav, löv för löv, ord för ord; ofta räfsa upprepade gånger på samma ställe; då och då fastna i en extra snårig passage. Kort sagt: Det tar tid!

I dag svarade doktorn på insända frågor i Ystads Allehanda: ”Vad kan det bero på att jag är konstig i magen? Dricker jag för mycket kaffe? Jag vill inte gå till någon doktor, för dem är jag rädd för. Det enda jag vill är att sova jämt. Jag brukar dricka nio koppar kaffe om dagen, mest på något kafé, för jag vill komma i närheten av någon flicka. BLYG”

Precis så skulle jag skriva om jag ville driva med läkarspalten, men det är klart, man kan inte vara riktigt säker på om det är allvar.

Men efter några fler frågor börjar jag ändå undra om österlenbarns verkligen har alla dessa. märkliga sjukdomar eller om detta är Ystad Allehandas egen variant av roande kåserier: ”Jag är en kvinna på 62 år och astmatiker sedan 14 år tillbaka. Jag tar varje dag Theo-Dur, Bricanul, tablett och spray samt Prednisolon. Mitt problem är att jag blir hes emellanåt…

Läst

https://i0.wp.com/s10.thisnext.com/media/240x240/A1DFF0D8.jpg

 

* Paul Pope: 100 %

Jag har problem med stökigt ritade serier, jag kan inte hålla isär karaktärerna. Det är bara genom att läsa baksidestexten som jag förstår att det handlar om sex personer. Det är mörkt, det är intensivt och bitvis engagerande, när det inte är förvirrande.

https://i2.wp.com/cdn.comicartfans.com/Images/Category_2953/subcat_105404/pope7.jpg

Sett

* Aesop’s Fables: Summer-time – USA 1929 11/10 – John Foster

Lurad. Uppgifterna, när det finns några, om filmerna på You Tube är inte alltid pålitliga. Den här är som synes inte från 1924. Aesop’s Fables många filmer började komma 1921 och slutade i stort 1933, även om det kom ett fåtal eftersläntrare, den sista i CinemaScope 1960.

17 april

Hört

Här är anteckningarna bakom denna text.

6/11 1989
Hurra! Kapitel 4 blev klart i dag, i sin första version. Det är hål här och var för faktauppgifter som ska fyllas i. Inte kan jag på rak arm minnas hur utsikten var ifrån Skansen Kronan 1880 eller om det fanns gatuskyltar i Haga eller om biblioteket hade en barnavdelning på den tiden.

Jag hade saknat lanthandeln under långhelgen och det var trevligt att återse den. Råkade höra att deras nya policy var att ta hem sånt som kunderna ville ha istället för sånt som ägarna tyckte att kunderna ville ha. Låter inte det här som kulturpolitik eller principerna för Sveriges Televisions programsättning.

Räfsade några löv på eftermiddagen, men regnet drev mig inomhus.

Bestämde mig för att kapitel 1 ändå behövs i boken och började få grepp om det, men antagligen kan jag klara mig utan kapitel 2, vilket utan förbarmande därmed slogs ihop med kapitel 1. A andra sidan blev kapitel 4 för långt (hur långa kapitel klarar barn av att läsa?), så det får jag kanske dela upp i två.

Det är intressant att se hur tyngdpunkter förskjuts när ettsynopsis utvecklas och konkreta scener börjar ta form. En sammanfattande synopsismening kan i det ena fallet ges kött och blod på tio manussidor, i nästa fall krävs det tjugofem för att få med allt.

Jag har för vana att ha med mig guideböcker när jag reser någonstans, men de handlar alltid om ett annat resmål. Här i Simrishamn studerar jag följaktligen Schweiz på min lediga tid och jag har redan upptäckt att de har väldigt många linbanor där.

Jag minns när jag äntligen hade lyckats komma till New York hur jag gick in i en gudieboksaffår för att köpa ett par böcker om .Paris. ”Trevlig resa”, sa expediten när jag gick ut. Hon skulle, bara ha vetat.

Läst

https://i2.wp.com/spinoff.comicbookresources.com/wp-content/uploads/2010/10/pluto-v2.jpg

* Urasawa/Tezuka: Pluto: 2.

Astro boy dök upp till slut precis när del 1 tog slut, så det var lite frustrerande att upptäcka att den delen saknades på biblioteket, men nu är ordningen återställd och sökandet efter vem som förgör jordens mäktigaste robotar kan fortsätta. Det är en behärskad mangastil som undviker överdrifter i bilderna och utvecklar berättandet som i en deckare. Ser fram mot del 3.

https://i0.wp.com/a392.idata.over-blog.com/458x650/1/20/01/50/atelier8/007-pluto.jpg

Sett

https://i0.wp.com/i1.ytimg.com/vi/uAO2fbwZTZ0/hqdefault.jpg

* Rupert of Hee Haw – USA 1924 24/6 (Roach L-11) – Percy Pembroke – med: Stan Laurel, Our gang

Det här var Stan Laurels näst sista film för Roach under hans andra period hos bolaget. Laurel spelade in den sista i mitten av januari 1924 och gjorde den första för Joe Rock redan i februari.

https://i2.wp.com/www.lordheath.com/web_images/detained__icon3_.jpg

* Detained – USA 1924 30/10 – Percy Pembroke – med: Stan Laurel

Den första av tolv filmer som Laurel gjorde för Joe Rock. Möjligen regisserade han några andra med Jimmy Aubrey.

https://i1.wp.com/i1.ytimg.com/vi/LMB9a8vsvyY/hqdefault.jpg

* Mandarin mix-up – USA 1924 30/8 – Percy Pembroke – med: Stan Laurel

Den andra för Joe Rock.

https://i1.wp.com/media-cache-ak0.pinimg.com/736x/30/52/85/3052851447d3bdadd385956fbc3a674d.jpg

* The hansom cabman – USA 1924 12/10 – Harry Edwards – med: Harry Langdon

* Felix the Cat: Felix dopes it out – USA 1924 – Pat O’Sullivan

* Felix the Cat: Felix finds ‘em fickle – USA 1924 – Pat O’Sullivan

* Felix the Cat: All balled up – USA 1924 – Pat O’Sullivan

14 april

Hört

Här är anteckningarna bakom denna text.

3/11 1989
Vinden har tilltagit under natten. Det är inte längre riskfritt att kasta vatten vid stugknuten. Gick ner till stranden. På väg tillbaka skrämde vi varandra, en hare och jag. Skräcken hade precis släppt när jag genom fönstret såg en fasan komma spatserande över gräsmattan. Den letade efter mat och pickade i marken. Har jag tur äter den fallna löv, så blir det inte så mycket att kratta nästa vecka.

Cyklade till en prishaj utanför Simrishamn för att ladda upp i skafferiet inför Allhelgonadagarna. Utanför den gröna tennishalliknande byggnaden såg jag ett pessar ligga övergivet på marken. Många hypoteser hur det hamnat i sanden framför en prishaj for genom huvudet, men allt överskuggades av det tragiska faktum att förlusten gjorts inför en långhelg.

Tänk om kvinnan i stället hade tappat det utanför lanthandeln i Brantevik. Då skulle chansen ha varit mycket större att den som hittade det hade vetat vem det tillhörde. Ytterligare en anledning att stödja den lokala affären alltså.

Det var motvind hela vägen tillbaka, men medvind i skrivandet under eftermiddagen. Jag tog till och med död på den kvinnliga huvudpersonen, vilket väl var att ta i, med tanke på att hon bara är nio år och att det är sex kapitel kvar i boken. Men det visar i varje fall vilken skaparkraft man kan släppa lös när det vill sig. Jag kan ju alltid ändra mig.

I Ystads Allehanda fick jag en förklaring till förvirringen i lanthandeln, som egentligen heter Byboden. Det visade sig att den stora skandalen i Brantevik det senaste året har varit turerna kring affären. Ett fastighetsbolag tog över hus och butik för ett tag sedan och kunde därefter inte bli av med fastigheten, och den förlustbringande affären, med nedläggningshot som följd. Till slut fick en 26-årig Branteviksflicka köpa till underpris och nu försöker hon rädda lanthandeln med, hjälp av familj och släktingar.

Sett

https://i0.wp.com/i1.ytimg.com/vi/b85gB1iNZ8A/maxresdefault.jpg

* The luck o’ the foolish – USA 1924 14/9 – Harry Edwards (MS-127) – med: Harry Langdon

13 april

Veckans filmmöte

HITCH 1966
Torn curtain /En läcka i ridånhttps://i0.wp.com/www.bernardherrmann.org/legacy/site/articles/misc/torncurtain/h_tc.jpg

THE SAGA OF STAR
– Production diary: The big numbers

AGNÈS
a) Propos sur le bonheur (à quatre voix)

Agnes 13

b) Pierre Barbaud (om Les Créatures)

Agnes 13bAgnes 13c
Agnes 13dAgnes 13e

c) Projet abandonné: Christmas Carole 1966

Agnes 13f
AGNÈS 1967
Les courts “contestataires”: Oncle Yanco – 22 min

Agnes 13g

HITCH
Masters of cinema:Alfred Hitchcock – 33 min

Hört

Här är anteckningarna bakom denna text.

2/11 1989
På morgonen lossnade det en aning kring inledningen till kapitel fyra, men innan jag visste ordet av var det dags att åka in till stan och tanka. Det är märkligt det här. Trots att jag har verkligt få saker att sysselsätta mig med, jämfört med hemma, så får jag ändå inte tiden att räcka till. Finns det månne någon jourhavande tidsstudieman i trakten?

Satt på konditoriet och prickade för nästa veckas TV-program, trots att jag inte har någon TV här. Senare, när jag var tllillbaka i stugan ringde jag runt till vänner med video.

Upptäckte, när jag skulle återvända till Brantevik, att cykellyktan var en attrapp. Mörkret hade redan fallit, det går fort så här långt söderut, så ‘hemresan blev något vådlig, med tanke på att det var landsvägskörning. Jag försökte trösta mig med att älgar och gångtrafikanter inte heller har några fungerande lyktor.

Konstigt nog verkar inte cykelbanorna vara så utbredda i trakten och ändå finns här många cyklister. Men sånt där har väl mindre med behov än ekonomiska resurser och politiska snirklar att göra. Har vi pengar ska det minsann bli cykelbana, även om det bara är Algot som kommer att använda den. Och har vi redan cykelbanor kan vi ju alltid ändra färgen på dom. Det ger pluspoäng hos miljöpartier.

Körde fast ordentligt med fyran på kvällen. Problemet ligger inte i att hitta på vad som ska hända. Jag har i ett par år vetat den blivande bokens handling, och jag tror jag vet hur den ska sluta, och hur uppföljaren ska läggas upp. Nej, problemet består i den konkreta utformningen av varje scen och i att hitta tonfallet. Kanske det går bättre i morgon?

Sett

http://dcairns.files.wordpress.com/2009/08/vlcsnap-101959.png?w=300

* His new mamma – USA 1924 22/6 – Roy Del Ruth (MS-121) – med: Harry Langdon

https://i0.wp.com/oblivion.cf.letterboxd.com/resized/film-poster/1/2/8/9/1/5/128915-the-first-100-years-0-230-0-341-crop.jpg

* The first 100 years – USA 1924 17/8 – Harry Sweet / F Richard Jones (MS-124) – med: Harry Langdon

* Our gang: High society – USA 1924 24/8 – Robert McGowan (A-30)

KONSTRUNDAN I MAJORNA – 12 april

Röda Sten

DSC00972

DSC00971

DSC00968

DSC00966

DSC00970

Hört

Här anteckningarna bakom denna text.

1/11 1989
I dag blev 1:a utkastet tilk kapitel tre avslutat. Det betyder inte att kapitel 1och 2 är klara; de är knappt påbörjade. Jag började fundera på att skippa de två första kapitlen helt och hållet och inleda boken med det tredje.

Lanthandeln hade längre kö än vanligt. Det berodde på att en vikarie satt i kassan. Inte nog med att hon inte kunde priserna, hon visste inte heller i vilken av listorna hon skulle leta. Inte heller hade hon något minne att tala om. Varje gång en kund ställde upp en liter mjölk började hon leta bland papperen.

Men tro inte att den växande kön av kunder irriterades. I stället hördes muntra tillrop i stil med: ”Glassen kostar 7:95” eller ”Den där är det extrapris på den här veckan – 10:20”.

Den gamla damen framför mig i kön undrade om hon kunde få en bit av den manuella osten, men sa genast att om det inte passade kunde hon komma tillbaka i morgon. Självfallet var det kassörskan som skötte delikatessdisken också.

En av de köande kunderna hade kassavana, så hon ryckte in som vikarie åt vikarien och började genast med att elegant byta pappersrulle. Det är alltid dags att byta pappersrulle när jag kommer fram till en kassa. Men sedan ville det sig inte. Det bara pep när hon slog in priserna: Förvirring. Var rullen fel insatt? Nej, den gick runt. Som tur var kom i samma ögonblick en kund in genom dörren som visste att berätta att man minsann av någon anledning hade bytt till register två. Vad dumt, tyckte alla i kön, vad ska det vara bra för? Men når tillförordnade kassörskan började trycka på rätt knappar gick det som en vals.

I min barndom var lanthandlarna mer utbredda, men inte sjutton har jag något minne av att de utgjorde en sådan totalt kollektiv upplevelse.

Läst

http://trashisking.files.wordpress.com/2012/01/misa-death-note2.jpg

* Ohba & Obata: Death note 4. Kärlek

Det börjar bli en aning tjatigt med de många leden där de försöker överlista varandra genom att tänka som den andre tänker, men jag hänger fortfarande med. En mangatjej i kort-kort som Kira II livar upp, men att boken från biblioteket saknar 32 sidor i det avgörande ögonblicket, hjälper inte till att hålla intresset uppe.

Sett

https://agoraspeaks.files.wordpress.com/2014/04/d524c-yukonjake.jpg

* Yukon Jake – USA 1924 8/6 – Del Lord MS-119 – med: Ben Turpin

https://i1.wp.com/cps-static.rovicorp.com/1/adg/covers/drt400/t444/t44483ia3bk.jpg

* Kozure Ôkami: Shinikazeni mukau ubaguruma (Lone Wolf & Cub: Baby cart to Hades – Japan 1972 – Kenji Mizumi

För en tid sedan hittade jag sex DVD med Lone Wolf & Cub. Ännu längre tillbaka läste jag de 26 delarna av den tecknade serien, kanske den mest imponerande japanska serie jag sett. Det lilla formatet hindrade inte serien från att vara episk och dramatisk. För varje del kommer vargen och hans unge in i en allt mörkare och mer hopplös situation till det ofrånkomliga slutet i sista delen. Jag köpte bara tre av de sex filmerna, eftersom jag inte hade någon aning om vad som väntade mig, filmatisering av något man tycker om leder ofta till besvikelser, nu ångrar jag mig.

En öl- och whiskymässa – 11 april

IMG_0218

– Ah, hör du ljudet.

En förväntansfull  kommentar från en besökare på väg in mot mässgolvet när han hörde sorlet. Efter ett par misslyckade försök blev det förra året skandalsuccé för En öl och whiskymässa när en stor del av publiken inte kom in, trots  förköpsbiljetter. I år hade man organiserat bort kaoset, så mycket att det inte fanns den minsta kö utanför Svenska Mässan i Göteborg på fredagseftermiddagen.

IMG_0217

Till skillnad från TUR-mässan så kommer den här att öka, så länge folk dricker öl och whisky. Utställarytan är dubbelt så stor. Till skillnad från TUR, så letar besökarna inte i första hand efter information, även om det finns en del om man tittar noga Nej, det är den definitiva krogupplevelsen man är ute efter. Och den tycks man få. Ljuset är dämpat, så att man ska känna igen sig i miljön. Det här är inte en mässa man besöker ensam, som jag gjorde under en timme. Jag var helt enkelt nyfiken på hur den fungerande, och det visade sig vara ungefär som jag trodde. Att dricka är huvudsaken, precis som på krogen, och det känns antagligen som att ha kommit till Paradiset för de som brukar göra det. Att gå ensam på krogen är oftast inte så roligt, men där kan man åtminstone sitta i en hörn och fundera på livet. Att gå ensam på den här mässan är rena katastrofen. Öl- och whiskyprovning kräver gemenskap, så att man kan utbyta erfarenheter. Det verkar dassigt och stå och tycka för sig själv, men man kan förstås ringa upp någon och berätta hur man uppfattar den rökiga smaken.

IMG_0208

IMG_0213

Det vimlar av organiserade provningar för de som inte vill gå omkring på måfå mellan de olika barerna (montrarna som det kallas här), större som man beställer i förväg, från 100 till 500 kr (singel malt), och mer improviserade i montern. Men hur många klarar man under en mässa innan omdömet blir så där härligt lulligt när det mesta smakar bra. Man kan förstås spotta som proffsen gör, men jag såg inte till några spottkoppar. Föredrag och kommentarer i en mässmonter brukar vara svåra att följa på grund av den höga ljudnivån, så det var glädjande att se hur man förbättrat tillvaron genom att ge besökarna hörlurar när de satte sig ner för att vara med om en provgenomgång. Hoppas det här utvecklas och får en ökande användning.

IMG_0209

IMG_0210

Stämningen steg under den timme jag var där och ändå var det bara sen eftermiddag. De här bilderna är tagna innan exteriörbilderna ovan, som jag tog på vägen hem.

IMG_0215 IMG_0216

Mångfalden frustrerade mig, om jag nu skulle prova någonting, var skulle jag börja. Hade jag hittat belgiska öl, så hade det inte varit några problem. Men det blev några ölkorvar och sedan gick jag till bolaget och köpte fem för mig nya öl för att prova i lugn och ro. Trots att jag druckit närmare 300 olika belgiska ser jag fortfarande fram emot en ny. Det började med en belgisk resa, som jag skrivit om här.

IMG_0214

 

Hört

Här är anteckningarna till denna text.

31/10 1989
Sov länge. Solen sken när jag vaknade, men den gick och la sig när jag steg upp. Tydligen någon stors skiftgångs-princip. I dag stod verkligen någon utanför fönstret, en gammal man med en lie. Hoppsan, det var lite oväntat, tänkte jag, men det visade sig vara en granne med räfsa. Han hade blivit misstänksam när han såg den öppna dörren. De är omtänksamma på landet.

Eftersom kapitel 1 var för svårt började jag skriva på kapitel 2, men det gick trögt. Antagligen behöver jag någon sorts inspiration. Har hört talas om att andra dricker vin när de ska bli kreativa, men jag somnar efter två mellanöl.

Cyklade in till Simrishamn. Ingen kö på turistbyrån, frågade hur jag kunde komma härifrån. Vandrade uppför Storgatan och hittade bageriet, bokhandeln, bron och bolaget – de fyra ben som behövs för att varje människa ska kunna stå på sina fötter.

På Grand hade det varit Sverigepremiär på Batman i fredags, men den ena kvällsföreställningen hade redan ersatts med Old Gringo. På fredag är det dags för den nya Jönssonligan. Det kan kanske bli ett trevligt avbrott – snacka om att sänka ambitionsnivån för stimulering alltså.

Köpte ut på bolaget så att det skulle räcka till kapitel 1-4 och hittade tillbaka till stugan.

Hur mycket ska en författare producera per dag egentligen? En sida, tio, ett kapitel? Utan några definitiva riktlinjer är det svårt att veta när det är dags att bli deprimerad.

Gick ner till stranden i mörkret för att se om det hjälpte. När jag kom tillbaka till stugan och öppnade dörren möttes jag av hunden som hoppade upp på sina kraftiga ben och rusade glatt skällande mot mig. Det skulle ha varit välkomnande om jag inte plötsligt kom på att jag inte har någon hund …

Nej, jag fabulerade bara. Det verkar som det är bra med hav. Och det där med vin var inte så dumt heller. Efter ett par glas till fisken kom jag faktiskt igång med kapitel 3 (kapitel 2 var för svårt). I morgon ska jag ta till stearinljus och öppen brasa också.

Läst

https://i0.wp.com/media.flm.nu/2013/09/flm2223.jpg

* FLM #22/23, OKTOBER 2013

Jag läser 100 böcker och tidningar samtidigt, ja, inte samtidigt på det sättet, men de ligger i tre högar kring sängen, en på toaletten och en där jag kan plocka något på vägen ut. I regel kommer jag ner i högarna med 10-20 böcker varje dag, ibland bara ett par. Det här innebär förstås att jag nästa alltid avslutar en bok och det är därför som jag kan rapportera en läst bok så ofta, men det innebär också att det i regel tar väldigt lång tid att komma igen en bok, eller, som i det här fallet, en tidning.

Jag upptäckte FLM för ett par år sedan när jag köpte en utgallrad årgång, tyckte innehållet var annorlunda och layouten barnslig. Nu har både innehåll och layout blivit normalare. Den stora frågan i dubbelnumret är ”Varför är svensk film så dålig?”.  ”Sedan Mammut nominerades till Guldbjörnen år 2009 har 257 filmer tävlat om de finaste festivalpriserna i Cannes, Venedig och Berlin. Ingen av dem har varit svensk. Artikelförfattaren Jacob Lundström skyller på ”mossiga lagerkransar krönta av konservativa festivalledningar”. Det är som att säga att läraren gjort konstiga frågor när man blir underkänd på ett prov. Möjligen är det ironiskt menat.

Ett antal människor har fått frågan ”Varför har svensk film så svårt att hävda sig internationellt?” Och svarat har: Jakob Abrahamsson, Björn Runge, Pia Lundberg, Marie Strauss, Git Scheynius, Gunnar Bergdahl, Eva af Geijerstam, Marit Kapla, Erika Wasserman, Kasper Collin, Marta Dauliute och Mattias Nohrborg. Ingen av dem håller med. Frågan är fel ställd, magistern.  Det finns en internationell filmvärld utanför de tre festivalerna och man måste inkludera den för att rätt mäta svensk film i världen. Det tråkigaste som kan hända för en regissör är att hennes film blir en festivalfilm, dvs bara visas på filmfestivaler. Det är förstås roligt att åka runt och träffa festivalpublik, men det kan ingen leva på i längden om filmen sedan försvinner utan att få någon distribution.

Marit Kapla tycker att ”Festivalerna verkar lägga sig vinn om geografisk spridning i tävlingssektionen, dock inte en könsmässig spridning.” Det beror väl på att det finns fler länder än kön. Och att det finns betydligt fler filmer av manliga regissörer att välja bland. Man kan ju inte ta med en film av en kvinna bara för att ha med en kvinna, det bör ju vara bra också, eller åtminstone intressant. Att beskylla festivalledningar för gubbighet är nonsens.  Det är bra för alla festivalers image att få med många filmer av kvinnor, eftersom det anses som betydelsefullt av många. Jag tycker att man får gå till botten och se till att fler kvinnor gör film, oavsett om de vill det eller inte. Det är först när hälften av världens filmer görs av kvinnor som det är rimligt att hälften av filmerna i festival är gjorda av kvinnor. Statistiskt sätt.

Kasper Colling och Marta Dauliuete kommer med den naivaste kommentarer: ”Vi anser att det största problemet är att det är svå svårt att på allvar praa kultur och konst inom filmområdet, inte minst från politikerhåll och bland beslutsförfattare.” Skulle pratandet leda till bättre flmer, vad är det för vits att göra en bra film om ingen ser den.

Sett

https://i1.wp.com/www.contrepoints.org/wp-content/uploads/2013/12/A-Touch-of-Sin.jpg

* Tzian zhu ding (A touch of sin) – Kina 2013 – Zhangke Jia

Från den första bilden med den omkullkörda lastbilen och de utslängda tomaterna förstod jag att den här kommer att bli en bra upplevelse. Många har klagat på att de saknar det lyriska och kontemplativa från regissörens tidigare film Still life. Men det finns där för den som kan titta bortom våldsutbrotten. Det är en förutsättning, som kontrast, för de våldsamma passagerna. Fyra historier, fyra människor, som på grund av omständigheterna till slut tar till våld. Det är fullt av kritik och ironi  över det kinesiska samhället (som flickorna på bordellen i pionjäruniform, se nedan) och det är lite förvånande att den har kunnat produceras, men den lär inte kunna visas i Kina.

https://i1.wp.com/p0.storage.canalblog.com/05/70/110219/92559349_o.png

* Rasmines bryllup – Danmark 1935 – George Schnéevoigt

Älskad buskis från den danska filmhistorien med lanthandel, balkong, bakgård, ilsken patriakat som står i vägen för allt, ungt par (han blir dansk cykelmästare), äldre par, ett par populära sånger och bröllop på slutet.

https://i0.wp.com/www.godedanskefilm.dk/Filmbilleder/rasmines%20bryllup%202.jpg

 

 

 

10 april

Hört

Här anteckningarna för denna text.

30/ 10 1989
Sotaren kom på morgonen. jag tror inte jag har sett honom sedan jag var liten. Var på vippen att fråga honom om han hade hunnit med att skrämma några barn än i dag.

Ryktet berättade att det skulle finnas ett året-runt-kafé inne i Brantevik, som är min närmaste by några minuter söderut med cykel. Bra avbrott tänkte jag, utan att reflektera närmare över att jag var tvungen att komma igång först innan det kunde räknas som avbrott. Men inte fanns det något, kafé alltså.

Annars har man två av mycket i Brantevik. Sockengränsen gick längsmed bäcken som delade byn i två delar. Följden blev att man fick två hamnar med var sitt rotelag. Inte heller skola och väderkvarn kunde man enas om. Det blev en av vardera norr om bäcken och en av vardera söder om den. I början av seklet hade Brantevik Sveriges största segelfartygsflotta – 118 fartyg som mest.

När jag steg in i lanthandeln låg en kvinna på golvet och torkade upp vatten. Hon muttrade:. ”Men det måste finnas nån som vet här frysen fungerar.” De flesta kunderna kände sig lika hemma som personalen: ”Berit (kassörskan alltså), du hau slut pau poutatispåusar. Skau jau hämta fler?” ”Vet du vau dom finns?”
Kaféfrustrerad började jag cykla in mot Simrishamn, som ligger 5 minuter, med bil(!) åt andra hållet från stugan räknat, men regnet tilltog och jag började ifrågasätta meningen med det. Jag kommer bara att sitta där dubbelt sur, och det var inte rätt sinnesstämning för kafébesök.

Tillbaka i stugan sorterade jag anteckningar och utkast i olika filer l datorn. Det ger alltid en känsla av att man åstadkommer något. Började sedan på kapitel ett, men gav upp efter ett tag. Läste, stökade, lagade mat och blev som resultat för trött för att skriva mer i dag. En känsla  av att jag syselsatte mig med allt möjligt för att slippa konfrontationen med skrivandet växte till insikt. När jag hade stängt av datorn för kvällen hörde jag bruset från
vet.

9 april

Ingen alkoholskatt för pensionärer.

Hört

För en tid sedan publicerade jag mina anteckningar från en skrivarvistelse i Brantevik. Här är den färdiga text som publicerades i Göteborgs-Posten om den första dagen.

29/10 1989
Nu ska den äntligen bli av bokdebuten. För hur ska det kunna gå på annat sätt när jag frivilligt isolerat mig i en skånsk sommarstuga tillsammans med en dator under två veckor.

Goda vänner ställde upp med både stuga och biltransport till det enskilda (jämförelsevis) läget fem minuter söder om Simrishamn. De tänkte väl på hur de skulle figurera i framtida författarporträtt som avgörande orsak till denna begåvnings framväxt.

Min första åtgärd efter att ha övergivits var att flytta skrivbordet med datorn till fönstret på havssidan. All tillgänglig inspiration kommer att behövas. Hemmingway satt tydligen alldeles nere vid havet och skrev vid ett bord i skenet från en fotogenlykta. I värsta fall får jag skaffa en lång förlängningsladd, men jag ska ge vågorna en chans att verka på avstånd först.

För antagligen första gången sedan jag slutade skolan lever jag nu i nästan två veckor utan en enda tid att passa. Annat än hemresan. Och jag funderade ett tag på att be någon ringa och säga till när det var dags att åka hem. Ska jag att klara det eller kommer jag att skapa mig imaginära tider för att överleva? I varje fall börjar jag med att stänga av tim-pipet på digitalklockan.

Utanför fönstret sticker en vit fartygsventil upp ur gräsmattan. Nej, jag har inte börjat hallucinera ännu. Det handlar om en trädgårdsprydnad. När jag ser ventilen i ögonvrån är det lätt att tro att det är en människa som står där. Medan skymningen faller lurar jag mig själv flera gånger innan den helt döljs av mörkret. Det blir väldigt mörkt på landet när det är mörkt.

Läst

https://i0.wp.com/www.labibleurbaine.com/wp-content/uploads/2013/11/Belleville-Baby-Mia-Engberg-Rencontres-Internationales-du-Documentaire-de-Montreal-Critique-Cinema-Bible-urbaine-209x300.jpg

* Mia Engberg: Belleville Baby. Anteckningar från en filmisk process (Filmkonst #135)

Jag gillade inte filmen Belleville Baby. Jag gillar inte Marguerite Duras, åtminstone hennes filmer, böckerna har jag inte läst. De är för mycket likt poesi, som jag inte heller gillar. Däremot gillar jag Mia Engbergs bok om hennes film och arbetet med att få den som hon ville. Oavsett medium är den konstnärliga processen ett fascinerande gungfly, att forma tankarna som finns i huvudet på papperet, duken, scenen, och att sköta om sin skapelse så att inte för mycket av intentionerna försvinner på vägen. Det kan vara svårt att avgöra om kompromisserna blir så stora att bara den som skapat verket fortfarande kan se det som det var meningen att det skulle bli. Det värsta som kan hända en konstnär är nog att behöva försvara sig med: Ja, men, det var inte så jag menade. Belleville Baby (boken) handlar om den processen och hon förklarar detaljerat de många valen. Resultatet har blivit en film som gillas av många och fått flera priser. Att jag inte gillar den har ingen betydelse, det beror på mig, inte på Engberg. Det vore ju konstigt om en människa skulle gilla ALLT som är bra. Å andra sidan gillar jag en del som inte är bra också.

https://i2.wp.com/i.vimeocdn.com/video/437805950_640.jpg

Sett

https://i2.wp.com/ecx.images-amazon.com/images/I/515Wq2hgAtL._SY300_.jpg

* Doomed to die – USA 1940 – William Nigh

Den fjärde (och sista) Mr Wongfilmen med Boris Karloff från Monogram. Det kom en till, men utan honom. Det är mycket brand-trappor den här gången.