Cannon Street Railway Bridge

gårDagens kvinna: Anna Branting (1855-1950)

Gift med Hjalmar Branting, en av Sveriges mest uppmärksammade teaterrecensenter under pseudonymen René från 1880-talet till 1917. Hon skrev också romaner.

Läst

Peter Bryngelsson: Film musik – det komponerade miraklet

Varning för den här boken, författaren tycks inte ha sett särskilt mycket film från olika sidor av filmhistorien och språket är fullt av klyschor och dålig svenska:

Frågan kommer ofta upp om det finns en skillnad mellan teatermusik och filmmusik. Många skulle då svara att teatern oftare har levande musiker och det kunde kanske ha varit giltigt för 20 år sedan. Idag finns knappt den skillnaden och dessutom förekommer levande musik på film också, d.v.s. som spelande musiker i filmen.

Det är första gången jag hör den frågan, och jag har ändå varit med ett tag. ”Många” är ett ord som förekommer ofta i boken. Vad var det som hände för 20 år sedan? Möjligen tänker författaren att det har blivit fler stumfilmsvisningar på senare tid, med levande musik. (Musikerna är alltid levande oavsett om de sitter framför en filmduk eller bredvid en teaterscen eller i en studio.) Och om det förekommer musiker i handlingen, så spelar de sällan vid inspelningen, särskilt om det är skådespelare som föreställer musiker, de mimar oftast till play back.

Men den viktigaste invändningen mot sidan 10 är att där inte förekommer ett endaste ord om vad som är skillnaden mellan film- och teatermusik, bara att den kommer till på olika sätt.

Redan under andra världskriget var det uppenbart att musiken inte längre särskiljde Europas nationer. (sid 14) Hur då? ”Redan” är också ett ord som används i onödan.

Stumfilmens musik ägnas två sidor: På många håll (framför allt i Sydeuropa) gömde sig dessutom en person bakom filmduken och framförde ljudeffekter på sin egen kropp samt levandegjorde textskyltarna genom att vara en levande voice-over (berättarröst).

Ingen kunde stå bakom duken under de första åren eftersom den i regel var målad på väggen. ”Mellantexter” är det man brukar kalla ”textskyltarna”. Under de första 8-10 åren fanns det inga sådana. Ljudeffekter kunde förekomma, men bara musik på piano eller fonograf var det vanligaste. Förevisaren kunde kommentera filmen om det var svårt för publiken att hänga med, läsa texterna om det behövdes för de som inte var läskunniga. Kring 1910, när berättelserna blev mer komplicerade, upptäckte man att filmarna var så dåliga på att uttrycka vad de menade, så att man tvingades att anlita levande aktörer för att förtydliga handlingen. Men bara under en kort period. I Japan fanns en berättare (benshi) som agerade med musikerna och bilden under hela stumfilmstiden, som där dröjde sig kvar till mitten av 30-talet på grund av benshins inflytande.

I början improviserades musiken, oftast av en ensam pianist. Med fler musiker blev detta besvärligt och man införde musikbibliotek, böcker med noter till musik som passade för olika typer av scener, indianer, romantik, eldsvåda. I mitten av 1910-talet började specialskriven musik dyka upp för större orkestrar på större biografer. Inget av det här nämner Bryngelsson men på sid 18 skriver han:

En början på något nytt var originalmusiken av Joseph Breil till The Birth of the nation (1915) med specialkomponerad musik.

Förutom att meningen är ett bra exempel på den konstiga svenska som drabbar läsaren i hela boken, så är också innehållet felaktigt. Breil samlade ihop färdig musik, konstmusik från Europa, sånger från inbördeskriget och så vidare. Den enda musik han själv skrev var bryggorna mellan de olika verken.

Kapitel 4. Hollywood under 1930- och 40-talen, skrivet av Joakim Tillman, är inte mycket bättre det. Man får intrycket av att författarna tar med all de råkar känna till i ämnet, utan att ha en total överblick och välja ut och strukturera informationen ifrån det väldigt stora området som filmmusik utgör. Det är så inslag på Wikipedia kan komma till, författaren vet inte så mycket, så hon skriver om det hon vet, och ingen kan hindra henne.

Ett sista citat om teoretikern Michel Chion: Chion kan upplevas som svårtydd men en del av det gåtfulla ligger eventuellt i att han är fransman och de böcker vi kan läsa här i Sverige ofta är översatta till engelska, vilket skapar ett glapp i förståelsen.

Chion och några andra från den tiden skrev svårförståeligt, antingen för att de inte kunde bättre eller för att de ville göra sig märkvärdiga. Om man satte sig ned och benade ut meningarna visade det sig ofta att vad som påstods var ganska banalt. När det gäller Film musik beror glappet på något annat. Jag orkade inte läsa många sidor.

Jag ser att det har kommit en version 2.0 av boken och där är inte Filmmusik särskrivet i titeln. Tänk om man har korrigerat allt annat också. Då gäller förstås inte min kritik.