Corinne Griffith – agoraspeaks

gårDagens kvinna: Corinne Griffith (1894-1979)

corinne

Dansare som blev filmstjärna hos Vitagraph 1916: The last man (1916). Senare var hon en av First Nationals populäraste skådespelare: The Garden of Eden (1928). New York Times tyckte hon pratade genom näsan, så hon slutade vid filmen när ljudet kom och blev affärskvinna. Vid ett tillfälle ägde hon fyra byggnader i Los Angeles, alla uppkallade efter henne. Hon skrev elva böcker, Papa’s delicate condition blev film 1963. 1953 startade hon en kampanj för att avskaffa inkomstskatten och menade att det var ett legaliserat tjuveri. I slutet av 1960-talet hade hon hållit nära 500 tal i ämnet.

Kronologi

Nicolas Poussin (1594-1665): Dansande fauner och nymfer (ca 1635-38).

Kvinnor fick rätt att bli ordinarie studerande vid Tekniska Högskolan 1921, ett par år senare vid Chalmers. Under mellankrigsåren utexaminerades ett 20-tal kvinnliga arkitekter. I början av 1990-talet var mer hälften av arkitektstudenterna kvinnor. Bland statsanställda arkitekter är kvinnor i majoritet.

Läst

* Ann-Sofie Ohlander, Ulla Britt Strömberg: Tusen svenska kvinnoår. Svensk kvinnohistoria från vikingatid till nutid

Det är precis vad titeln säger. Jag har hämtat en hel del information från boken till gårDagens kvinna och Kronologin.

Sett

7 loneöy

* Lonelyhearts – USA 1958 Vincent J Donahue – med: Myrna Loy (som inte har mycket att göra)

Den här filmen är ett bra exempel på varför jag tidigare drog gränsen för mitt filmintresse vid 1950. 50-talets filmer, både på bio och i TV, började bli ambitiösa. De skulle ta upp problem och visa att de kunde vara seriösa. De emottogs ofta väldigt bra då, men i dag kan de uppfattas som hemmasnickrad odräglig psykologi. Den här filmen är ett bra exempel. Trots det finns det scener som är genuint engagerande. Numera har jag lagt gränsen 1960, men jag prioriterar fortfarande de äldsta filmerna.

7 lonely2