Läst
* Kio Shimoku: Genshiken
Hela fanzine, manga- och anime-kulturen är så nördig den kan bli, men när det som här handlar om ett gäng japanska ungdomar på naiv upptäcktsfärd i den här världen, så når nördigheten alla höjder. Det är fascinerande på ett sätt, som det mesta japanska, men det är inte min tekopp, så de många återstående delarna hoppar jag över.
Sett
* One chance – England/USA 2013 – David Frankel
Vilka föräldrar döper sitt barn till Paul om de heter Potts i efternamn? Namnet bara understryker det dramaturgiskt perfekta underläge som är gemensamt för nästan alla dessa underbarn, och vuxna, som överraskande slagit igenom vid någon av alla dessa talangtävlingar. Innan de tar den första tonen framstår de som hopplösa töntar. Och utan att vara expert på den här typen av program, jag har aldrig tittat på något annat än segerklippen på YouTube, så misstänker jag att de flesta uppträdande är mediokra eller urusla, det verkar så från juryns och publikens förväntningar. Alla kritiker påstår att man vet hur det ska gå och att filmen bara skildrar vägen dit, från rags till riches, utan några överraskningar. Jo en, det är förvånansvärt bra genomfört, det finns inget att irritera sig på. Tvärtom är Wales-miljön intressant, flickvännen trevligt spelad och mamman och pappan görs av aktörer som vet hur man gör.
* Charlie Chan in Paris – USA 1935 – Lewis Seiler
Den bästa boken för att följa detektiver i film är nog Michael R Pitts Famous movie detectives i två delar. Varje detektiv får en presentation följt av en filmografi. Texterna är lite tråkiga, bara sammanfattning av karriär och filmernas handling, inga analyser eller anekdoter, så det är inget man sträckläser. Det här var Warner Olands sjunde film som Chan. Det är den första med Keye Luke som Lee Chan, number one son.
agoraspeaks 