FRANSKA KORT, TYSKA BÖGAR OCH EN KVINNA SOM ALLTID VAR MAN.

gårDagens kvinna: Charlotte Cibber (1713-1760)

Engelsk skådespelare, den yngsta och mest excentriska av Colley Cibbers barn. Hon var oftast klädd som en man, både på och av scenen. Ett misslyckat äktenskap med en violinist ledde till att hon ensam fick försörja deras barn. Hon spelade Macheath i John Gays The beggar’s opera och Fopling Fribble i ett satiriskt porträtt över henns far i en fars av Henry Fielding. Andra jobb. försäljare av oljor och korv, betjänt åt en gentleman och dockteater.

Kronologi

13 Fragonard

 

Jean-Honoré Fragonard: Gungan (1766).

Hur många har sett mannen till höger? Hur många har sett den här bilden i Psycho? Den finns på väggen bredvid Anthony Perkins titthåll.

Läst

Broby

R Broby-Johansen: Liv i konsten.

Broby-Johansen är väl konstens Alf Henriksson. Han gör bilderböcker om allt möjligt inom konsten. Här har han samlat motiv kring olika vardagsföreteelser som mat och dryck, årstiderna, dans, sport. Det känns lite på måfå. Jag har använt en del bilder till min kronologi över anonyma kvinnor i historien.  Bilden ovan har han under rubriken ”Den lekande människan” och missar därmed en del implikationer.

nattfilmen
* Twixt Love and Ambition – USA 1912 prod: Lubin

rangers

* Two Little Rangers – USA 1912 Alice Guy

SETT TIDIGARE
* San Francisco after the earthquake and fire, April 18 1906 – USA 1906 prod: Lubin

* The Unwritten Law: A Thrilling Drama Based on the Thaw-White Tragedy – USA 1907 prod: Lubin

frukostfilmen

anders

* Anders als die Andern – Tyskland 1919 Richard Oswald – med: Conrad Veidt

SETT TIDIGARE

spion

* I was a spy – England 1933 Victor Saville – med: Madeleine Carroll, Conrad Veidt

kvällsfilmen
* Another language – USA 1937 Edward H Griffith (the other Griffith) – med: Helen Hayes

MEV-12027056 - © - Mary Evans/AF Archive

7 november

gårDagens kvinna: Anna Branting (1855-1950)

Anna_branting

Gift med Hjalmar Branting, en av Sveriges mest uppmärksammade teaterrecensenter under pseudonymen René från 1880-talet till 1917. Hon skrev också romaner.

anna branting

Läst

filmmusik

  • Peter Bryngelsson: Film musik – det komponerade miraklet

Varning för den här boken, författaren tycks inte ha sett särskilt mycket film från olika sidor av filmhistorien och språket är fullt av klyschor och dålig svenska:

Frågan kommer ofta upp om det finns en skillnad mellan teatermusik och filmmusik. Många skulle då svara att teatern oftare har levande musiker och det kunde kanske ha varit giltigt för 20 år sedan. Idag finns knappt den skillnaden och dessutom förekommer levande musik på film också, d.v.s. som spelande musiker i filmen.

Det är första gången jag hör den frågan, och jag har ändå varit med ett tag. ”Många” är ett ord som förekommer ofta i boken. Vad var det som hände för 20 år sedan? Möjligen tänker författaren att det har blivit fler stumfilmsvisningar på senare tid, med levande musik. (Musikerna är alltid levande oavsett om de sitter framför en filmduk eller bredvid en teaterscen eller i en studio.) Och om det förekommer musiker i handlingen, så spelar de sällan vid inspelningen, särskilt om det är skådespelare som föreställer musiker, de mimar oftast till play back.

Men den viktigaste invändningen mot sidan 10 är att där inte förekommer ett endaste ord om vad som är skillnaden mellan film- och teatermusik, bara att den kommer till på olika sätt.

Redan under andra världskriget var det uppenbart att musiken inte längre särskiljde Europas nationer. (sid 14)  Hur då? ”Redan” är också ett ord som används i onödan.

Stumfilmens musik ägnas två sidor: På många håll (framför allt i Sydeuropa) gömde sig dessutom en person bakom filmduken och framförde ljudeffekter på sin egen kropp samt levandegjorde textskyltarna genom att vara en levande voice-over (berättarröst).

Ingen kunde stå bakom duken under de första åren eftersom den i regel var målad på väggen. ”Mellantexter” är det man brukar kalla ”textskyltarna”. Under de första 8-10 åren fanns det inga sådana. Ljudeffekter kunde förekomma, men bara musik på piano eller fonograf var det vanligaste. Förevisaren kunde kommentera filmen om det var svårt för publiken att hänga med, läsa texterna om det behövdes för de som inte var läskunniga. Kring 1910, när berättelserna blev mer komplicerade, upptäckte man att filmarna var så dåliga på att uttrycka vad de menade, så att man tvingades att anlita levande aktörer för att förtydliga handlingen. Men bara under en kort period. I Japan fanns en berättare (benshi) som agerade med musikerna och bilden under hela stumfilmstiden, som där dröjde sig kvar till mitten av 30-talet på grund av benshins inflytande.

I början improviserades musiken, oftast av en ensam pianist. Med fler musiker blev detta besvärligt och man införde musikbibliotek, böcker med noter till musik som passade för olika typer av scener, indianer, romantik, eldsvåda. I mitten av 1910-talet började specialskriven musik dyka upp för större orkestrar på större biografer. Inget av det här nämner Bryngelsson men på sid 18 skriver han:

En början på något nytt var originalmusiken av Joseph Breil till The Birth of the nation (1915) med specialkomponerad musik.

Förutom att meningen är ett bra exempel på den konstiga svenska som drabbar läsaren i hela boken, så är också innehållet felaktigt. Breil samlade ihop färdig musik, konstmusik från Europa, sånger från inbördeskriget och så vidare. Den enda musik han själv skrev var bryggorna mellan de olika verken.

Kapitel 4. Hollywood under 1930- och 40-talen, skrivet av Joakim Tillman, är inte mycket bättre det. Man får intrycket av att författarna tar med all de råkar känna till i ämnet, utan att ha en total överblick och välja ut och strukturera informationen ifrån det väldigt stora området som filmmusik utgör. Det är så inslag på Wikipedia kan komma till, författaren vet inte så mycket, så hon skriver om det hon vet, och ingen kan hindra henne.

Ett sista citat om teoretikern Michel Chion: Chion kan upplevas som svårtydd men en del av det gåtfulla ligger eventuellt i att han är fransman och de böcker vi kan läsa här i Sverige ofta är översatta till engelska, vilket skapar ett glapp i förståelsen.

Chion och några andra från den tiden skrev svårförståeligt, antingen för att de inte kunde bättre eller för att de ville göra sig märkvärdiga. Om man satte sig ned och benade ut meningarna visade det sig ofta att vad som påstods var ganska banalt. När det gäller Film musik beror glappet på något annat. Jag orkade inte läsa många sidor.

Jag ser att det har kommit en version 2.0 av boken och där är inte Filmmusik särskrivet i titeln. Tänk om man har korrigerat allt annat också. Då gäller förstås inte min kritik.

Sett

Next-Time-We

* Next time we love – USA 1936 Edward H Griffith – med: Margaret Sullavan

Next-Time-We-

Hört

Gershwin on the Internet

The following 4 songs are from George White’s Scandals of 1924 with lyrics by B G DeSylva. No recordings found.

I love you, my darling
I’m going back
Just missed the opening chorus
Lovers of art

The Daily Bridge

Cannon_0709

Cannon Street Railway Bridge
The Thames, London – a girder bridge from 1866 – originally named Alexandra Bridge

Läs mer om min Themsen-resa:
Från London Bridge till Westminster Pier

cannon-st-19th-century

22 augusti

gårDagens kvinna: Margaret Dixon

https://i1.wp.com/murderpedia.org/female.D/images/dickson_margaret/margaret-dickson-1.jpg

Hon hängdes i Musselburgh, Skottland, cirka 1728, och skrämde slag på nyfikna när hon några timmar senare klev upp ur kistan. Hon benådades men hennes make ansågs som änkling eftersom hon var officiellt död. De blev tvungna att gifta om sig.

Läst

https://i1.wp.com/www.abramsbooks.com/uploadedImages/Books/9780810997417.jpg

* Matt Zoller Seitz: The Wes Anderson collection

En stor bok med stora bilder, ofta över hela uppslaget. Men det är sällan bilden är tillräckligt märkvärdig för att motivera en sådan behandling. Till skillnad från andra som fått ännu större behandling, som den enorma Bergman-boken, så känns den här överdriven, den fångar mig aldrig. Större delen av texten är en lång, lång intervju med Anderson, film för film, Bottle rocket, Rushmore, The Royal Tenenbaums, The life aquatic with Steve Zissou, The Darling Limited, Fantastic Mr Fox och Moonrise kingdom. Beundrare av Anderson slukar antagligen boken, men jag tillhör inte dem. Av de filmer som tas upp har jag sett tre och av dem var det bara en som jag riktigt gillade. Så efter att ha läst lite här och där valde jag att inte ägna mycket mer tid åt den. Vanligtvis brukar jag åtminstone läsa bildtexter och titta på bilderna, men inte den här gången.

https://i2.wp.com/static.rogerebert.com/uploads/blog_post/primary_image/mzs/the-wes-anderson-collection-chapter-6-the-fantastic-mr-fox/primary_Screen_Shot_2013-10-25_at_3.57.25_AM.png

Sett

http://www.doctormacro.com/Images/La%20Rocque,%20Rod/Annex/NRFPT/Annex%20-%20La%20Rocque,%20Rod%20(Hold%20%27Em%20Yale)_NRFPT_01.jpg

* Hold ‘em Yale – USA 1928 Edward H Griffith

https://i1.wp.com/www.weirdwildrealm.com/filmimages/kokosreward.jpg

* Inkwell Imps: Ko-Ko’s reward – USA 1929 23/2 Fleischer

* Aesop’s fables: A lad and his lamp – USA 1929 2/3 Paul Terry

* Inkwell Imps: Ko-Ko’s hot ink – USA 1929 8/3 Fleischer

* Aesop’s fables: The underdog – USA 1929 13/3 Paul Terry