20 februari

gårDagens kvinna: Ekaterina Gheladze Dzhugashvili (1856-)

ekaterina

Född i en georgisk by, dotter till trälar, Efter giftermålet med Beso Dzhugashvill försörjde hon familjen genom att tvätta och sy. När sonen Josef föddes hoppades hon att han skulle bli präst och var besviken i hela sitt liv att han blev diktator istället. Hon lärde sig aldrig att prata ryska och lämnade aldrig sitt hem i Kaukasus.

Läst

FLM15.jpgM

* Tidskriften FLM #15 2011
Jonas Holmbergs artikel Principskillnader frågar vad som hänt med 70-talets feministiska åsikt att ett kvinnligt filmskapande är annorlunda och bättre.

Precis som en bolagsdirektör inte ska väljas för att hon är kvinna, så ska inte någon regissera film (eller vad som helst, pilot, kirurg) för att hon är kvinna. Att att använda kön (eller religion, ras, ålder) som kriterium för ett val är diskriminerande. Även om jämställdhet inte har något att göra med att det ska vara lika många av varje kön (ras, religion etc), så kan vem som helst ha ambitionen att det ska vara en sorts rimliga proportioner. Om 20% kvinnor söker manusstöd och projekten har likvärdig kvalité, så bör antagna manus stå i samma proportion under en viss tidsperiod, fem år, tio, tjugo, ju längre period desto “sannare” resultat. Om man är av den tron att kvinnor inte är lika försigkomna och behöver extra stöd i form av satsningar för att de ska komma in på kvalité och inte kön, så är det en rimlig ambition, men om pengarna kommer från det allmänna, så är det diskriminerande att öronmärka dem för enbart ett kön (religion, ras etc). Att vara kvinna är ingen merit. Att välja någon på grund av kön är diskriminerande och bryter mot jämställdhetslagen.

Det är inte meningsfullt att konstruera en kvinnlig filmstil utifrån ett önsketänkande (inga krig). Även om det inte vimlar av kvinnliga filmregissörer i filmhistorien, så finns det tillräckligt många för att se att det inte gjorde film på något gemensamt sätt. Alice Guy, kanske världens första regissör av fictionfilm oavsett kön, lärde upp de flesta av Gaumonts tidiga (manliga) regissörer, gjorde själv hundratals filmer, som den franske filmhistorikern Georges Sadoul senare attribuerade åt de mer kända männen. Han kunde inte se någon skillnad. På 1910-talet fanns det mer än 30 kvinnliga regissörer i Hollywood (de flesta hos Universal) som verkade inom alla genrer, inklusive västerns. Kathryn Bigelow är ett senare exempel som vägrar göra “kvinnliga” filmer.

Det är aldrig för sent (1956) Filmografinr 1956/10

Men det finns undantag. Länge trodde jag att Mimi Pollak var den enda svenska kvinnliga filmregissören under 1950-talet, tills jag råkade se Det är aldrig för sent (1956) av Barbro Boman. Kvinnorollerna följde inte det vanliga mönstret i den här typen av filmer. Robin Hood skrev  En lovande debut. En frisk fläkt. Måtte Barbro Boman förbli kvinna. Men hon skrev manus till bara en film till (men hon gjorde tre dokumentärer i Danmark). Hennes förebild, Ingmar Bergman, och regissörer till andra filmer av den mer ambitiösa typen presenterade förstås ett flertal komplexa kvinnoporträtt. Bara ett intensivstudium av Bomans film kan visa på om man kan se att hennes kvinnor var annorlunda för att de regisserats av en kvinna.

Det finns mer att säga om FLMs artikel.

Sett

Jump

* Jump — Hong Kong/Kina 2009 Stephen Fung

En sprittande tjej från landet som kommer till stan för att dansa i en sprittande film. Flashdance på kinesiska. Sydostasiens populära filmer är i regel Hollywood på ett naivt, respektlöst sätt, blandat med lokala traditioner. Antingen tycker man det är charmerande, alternativet är irritation. En kritiker på nätet tyckte att det sämsta med filmen var att man visste hur det skulle gå. Dah! Det är ju det det går ut på. Om hon inte vinner både dansen och killen i slutet, vad är det då för vits. Den enda missen är att hon inte fick användning för sin kung fu, en outnyttjad plantering.

jump 2