25 april

Läst

https://i0.wp.com/www.tidskriftsbutiken.se/uploads/covers/pWFhBF58kYXi3TH56b4pBHfsJGX0bhoL.png

* FLM. En kulturtidskrift om film, #24 2013

Film har under årens lopp mer betraktats som nöje än kultur, därför är det bra att slänga in ordet ”kultur” så fort som möjligt, som här och som när Kulturföreningen för filmfestival i Göteborg bildades. FLM:s Special i det här numret är att låta sex poeter poetisera några svenska filmer. Jag är inte särskilt mycket för poesi, så jag kan inte bedöma hur lyckat det är. Den andra stora artikeln är ett samtal mellan Nathan Hamelberg, Baker Karim och Ylva Habel om negrer på film (eller ”svarthet”) som ingressen kallar det. Det är inte helt lätt att relatera problematiken (är det rätt ord?) till Sverige. Debatten handlar gärna om ytan, mycket enklare än att se undertexten (som inte har något att göra med textremsan i en film. I Sverige vågar man inte ny-publicera Ture Sventon i Paris därför att ordet ”neger” förekommer i texten, antagligen inte i något rasistiskt sammanhang, men det hjälper inte, det är själva ordet det är fel på. Ytligt tänkande. I USA angrips den gamla kortfilmsserien Our gang (producerad från 1920- till 40-talet) därför att det finns ett par svarta barn i gänget, som ibland äter melon och himlar med ögonen. Samma ytliga tänkande. En fördel (eller är det en nackdel?) med det här numret av FLM är att det för första gången inte var något som retade mig.

Sett

https://i0.wp.com/s10.postimg.org/j4fffsic9/Brick_mansions_teaser_poster.jpg

* Brick mansions – Frankrike/Kanada 2014 – Camille Delamarre

Det är en fullständigt idiotisk historia, och det är möjligt att man har gjort den så med avsikt. För så många logiska hål kan det statiskt sett inte finnas i en film handling. Och i slutet blir alla snälla och det dyker om belevade skolbarn och skolbussar. Undertexten (alltså inte textremsan på filmen) speglar förvildningen av städer, jämför med filmen Divirgent och verklighetens Detroit. Det är en parkour-demo i filmens första halva, känns så lång i alla fall, som inte heller har med handlingen att göra.

https://i0.wp.com/s4.stliq.com/c/l/3/36/29069651_brick-mansions-recensione-in-anteprima-3.jpg

Läst

https://i0.wp.com/bilder.tidningsbutiken.se/upl/normal500/filmtidskriftenflm-17-2012.jpg

* FLM 2012: nr 17/18

Inför millenieskiftet gjorde någon en omröstning om bästa svenska skådespelare, bland annat, vad mer minns jag inte. Att jag minns vem som blev bästa kvinnliga beror på att det var Helena Bergström som vann, inte Ingrid Bergman, inte Greta Garbo, inte Eva Dahlbeck eller någon annan bortglömd.

Det som historien håller vid liv vinner. Hur skulle man kunna rösta på något som alla glömt bort. Var Clara Bow bättre än Marilyn Monroe? Att John Bunny och Asta Nielsen var populärare (i hela världen) än någon som kom efter dem verkar vara klarlagt. Men vem har sett en Bunny-film i dag och skulle de stå sig mot Chaplins mer sofistikerade humor? Den populäraste svenska filmstjärnan i Hollywood var inte Greta Garbo, inte Ingrid Bergman, utan Anna Q Nilsson, men hur många kastade sig över hennes filmer när Cinemateket visade ett urval?

Man kan inte rösta på något som man inte minns. Hur många ser regelbundet en svensk stumfilm? Ja, men Körkarlen minns jag i alla fall. Och sen måste jag ha med en ny film. Det får bli Ruben Östlund. Och en kvinna. Mai Zetterling förstås. Det finns inte så många att välja på. Undrar hur Mimi Pollacks från 1956 är? Har den någonsin visats sedan premiären? Och den där andra 50-talets filmen som regisserats av en kvinna. Den visades i TV nyligen, men jag kommer varken ihåg filmens eller regissörens namn. Jag minns att jag tyckte att de manliga karaktärerna var ovanligt skildrade, och blev både förvånad och inte när jag efteråt i Filmografin upptäckte att den var gjord av en kvinna

Av 25 i topp är det en som jag inte sett. Av alla filmer som fått en röst är det ca 25 som jag inte sett, alla från senare tid. Jag föredrar film som legat till sig.

De individuella listorna säger mer. De flesta tycks ha fördelat rösterna mellan olika kategorier, någon stumfilm måste vara med, någon ny, någon av en kvinna. Sedan finns det de som inte har sett något bra före 1970 (eller kanske inte har sett någon gammal film överhuvudtaget och inte vet vad han missat). Och sedan finns det de som bara väljer filmer gjorda av kvinnor eller åtminstone med kvinna på något sätt i titeln.

Det är kanske inte riktigt i FLM:s stil att ställa till med en sådan här omröstning, men allt som får folk intresserade av gammal film är välkomnat. Man ska inte sitta och  vänta på en nyinspelning. Leta upp originalet. Varför inte göra en annan omröstning, som kanske är mer rättvisande. Vilka filmer har du sett flest antalet gånger? Det ger spontant svaret på vilken film man tycker bäst om, oavsett vad man skriver i en topp-lista. Det finns ett aber. Det är inte alla filmer man har fått chans att se så många gånger man vill. Den där i Ecuador som jag inte sett skymten av sedan dess. Så man borde kanske komplettera med frågan: Vilka filmer skulle du helst se en gång till och en gång till bara du fick chansen?

På min egen lista skulle, utan rangordning, finnas Ettore Scolas båda Vi som älskade varann så mycket och En alldeles särskild dag, West Side Story, Sunrise, Fame, All that jazz och flera av Powell-Pressburgers filmer. Av svenska filmer är det nog Hugo och Josefin och Att angöra en brygga som jag sett flest gånger.

https://i0.wp.com/blogs.walkerart.org/filmvideo/files/2011/11/Jeanne_Dielman_Akerman_05_PP.jpg

Nicole Brenez A som i Akerman påminner mig om mitt första möte Chantal. Det var på London Film Festival och det var Jeanne Dielman [etc]. Långa filmer är aldrig bekväma på festivaler, eftersom man riskerar att missa så mycket annat medan man ser dem. Jag minns att jag gick ut efter par timmar och tog en pint i NFT-baren. När jag kom tillbaka in hade hon just börjat diska. Akermans kommentarer om Agnès Varda i tidningens intervju blev den avgörande knuffen till att jag beställde boxen med Vardas alla filmer (22+ skivor) från amazon i Frankrike. Jag har redan den med hennes mans filmer (hälften så stor). De kompletterar varandra så bra.

https://i0.wp.com/www.jonathanrosenbaum.com/wp-content/uploads/2010/02/sunrise7shots.png

Världens bästa film.

Sett

https://i0.wp.com/www.flicksandbits.com/wp-content/uploads/2013/04/The_Lone_Ranger_red.jpghttps://i0.wp.com/cdn-static.denofgeek.com/sites/denofgeek/files/styles/insert_main_wide_image/public/the_lone_ranger_2.jpg

https://i0.wp.com/collider.com/wp-content/uploads/the-lone-ranger-poster-armie-hammer.jpghttps://i0.wp.com/www.aceshowbiz.com/images/still/the-lone-ranger-poster06.jpg

* The Lone Ranger

En spretig film som inte riktigt lyckas binda ihop lysande enskildheter. Å ena sidan realism, å andra fantasi, tragiska situationer mot uppsluppna. hissnade vackra sekvenser mot slappa övergångar när handlingen kämpar med att komma vidare. Mängder med referenser till andra filmer, särskilt Harmonica, en hämnare. Hela scener är kopierade. Även musiken. Ruth Wilsons karaktär slarvar omkring utan någon annan mening än att vara the love object. Logiskt sätt borde hon ha våldtagits och dödats flera gånger om, men passande nog glöms hon bort tills hon behövs nästan gång. Ljudbilden är fantasifull med salongen full av flugor vid ett tillfälle.