– Ah, hör du ljudet.
En förväntansfull kommentar från en besökare på väg in mot mässgolvet när han hörde sorlet. Efter ett par misslyckade försök blev det förra året skandalsuccé för En öl och whiskymässa när en stor del av publiken inte kom in, trots förköpsbiljetter. I år hade man organiserat bort kaoset, så mycket att det inte fanns den minsta kö utanför Svenska Mässan i Göteborg på fredagseftermiddagen.
Till skillnad från TUR-mässan så kommer den här att öka, så länge folk dricker öl och whisky. Utställarytan är dubbelt så stor. Till skillnad från TUR, så letar besökarna inte i första hand efter information, även om det finns en del om man tittar noga Nej, det är den definitiva krogupplevelsen man är ute efter. Och den tycks man få. Ljuset är dämpat, så att man ska känna igen sig i miljön. Det här är inte en mässa man besöker ensam, som jag gjorde under en timme. Jag var helt enkelt nyfiken på hur den fungerande, och det visade sig vara ungefär som jag trodde. Att dricka är huvudsaken, precis som på krogen, och det känns antagligen som att ha kommit till Paradiset för de som brukar göra det. Att gå ensam på krogen är oftast inte så roligt, men där kan man åtminstone sitta i en hörn och fundera på livet. Att gå ensam på den här mässan är rena katastrofen. Öl- och whiskyprovning kräver gemenskap, så att man kan utbyta erfarenheter. Det verkar dassigt och stå och tycka för sig själv, men man kan förstås ringa upp någon och berätta hur man uppfattar den rökiga smaken.
Det vimlar av organiserade provningar för de som inte vill gå omkring på måfå mellan de olika barerna (montrarna som det kallas här), större som man beställer i förväg, från 100 till 500 kr (singel malt), och mer improviserade i montern. Men hur många klarar man under en mässa innan omdömet blir så där härligt lulligt när det mesta smakar bra. Man kan förstås spotta som proffsen gör, men jag såg inte till några spottkoppar. Föredrag och kommentarer i en mässmonter brukar vara svåra att följa på grund av den höga ljudnivån, så det var glädjande att se hur man förbättrat tillvaron genom att ge besökarna hörlurar när de satte sig ner för att vara med om en provgenomgång. Hoppas det här utvecklas och får en ökande användning.
Stämningen steg under den timme jag var där och ändå var det bara sen eftermiddag. De här bilderna är tagna innan exteriörbilderna ovan, som jag tog på vägen hem.
Mångfalden frustrerade mig, om jag nu skulle prova någonting, var skulle jag börja. Hade jag hittat belgiska öl, så hade det inte varit några problem. Men det blev några ölkorvar och sedan gick jag till bolaget och köpte fem för mig nya öl för att prova i lugn och ro. Trots att jag druckit närmare 300 olika belgiska ser jag fortfarande fram emot en ny. Det började med en belgisk resa, som jag skrivit om här.
Hört
Här är anteckningarna till denna text.
31/10 1989
Sov länge. Solen sken när jag vaknade, men den gick och la sig när jag steg upp. Tydligen någon stors skiftgångs-princip. I dag stod verkligen någon utanför fönstret, en gammal man med en lie. Hoppsan, det var lite oväntat, tänkte jag, men det visade sig vara en granne med räfsa. Han hade blivit misstänksam när han såg den öppna dörren. De är omtänksamma på landet.
Eftersom kapitel 1 var för svårt började jag skriva på kapitel 2, men det gick trögt. Antagligen behöver jag någon sorts inspiration. Har hört talas om att andra dricker vin när de ska bli kreativa, men jag somnar efter två mellanöl.
Cyklade in till Simrishamn. Ingen kö på turistbyrån, frågade hur jag kunde komma härifrån. Vandrade uppför Storgatan och hittade bageriet, bokhandeln, bron och bolaget – de fyra ben som behövs för att varje människa ska kunna stå på sina fötter.
På Grand hade det varit Sverigepremiär på Batman i fredags, men den ena kvällsföreställningen hade redan ersatts med Old Gringo. På fredag är det dags för den nya Jönssonligan. Det kan kanske bli ett trevligt avbrott – snacka om att sänka ambitionsnivån för stimulering alltså.
Köpte ut på bolaget så att det skulle räcka till kapitel 1-4 och hittade tillbaka till stugan.
Hur mycket ska en författare producera per dag egentligen? En sida, tio, ett kapitel? Utan några definitiva riktlinjer är det svårt att veta när det är dags att bli deprimerad.
Gick ner till stranden i mörkret för att se om det hjälpte. När jag kom tillbaka till stugan och öppnade dörren möttes jag av hunden som hoppade upp på sina kraftiga ben och rusade glatt skällande mot mig. Det skulle ha varit välkomnande om jag inte plötsligt kom på att jag inte har någon hund …
Nej, jag fabulerade bara. Det verkar som det är bra med hav. Och det där med vin var inte så dumt heller. Efter ett par glas till fisken kom jag faktiskt igång med kapitel 3 (kapitel 2 var för svårt). I morgon ska jag ta till stearinljus och öppen brasa också.
Läst
* FLM #22/23, OKTOBER 2013
Jag läser 100 böcker och tidningar samtidigt, ja, inte samtidigt på det sättet, men de ligger i tre högar kring sängen, en på toaletten och en där jag kan plocka något på vägen ut. I regel kommer jag ner i högarna med 10-20 böcker varje dag, ibland bara ett par. Det här innebär förstås att jag nästa alltid avslutar en bok och det är därför som jag kan rapportera en läst bok så ofta, men det innebär också att det i regel tar väldigt lång tid att komma igen en bok, eller, som i det här fallet, en tidning.
Jag upptäckte FLM för ett par år sedan när jag köpte en utgallrad årgång, tyckte innehållet var annorlunda och layouten barnslig. Nu har både innehåll och layout blivit normalare. Den stora frågan i dubbelnumret är ”Varför är svensk film så dålig?”. ”Sedan Mammut nominerades till Guldbjörnen år 2009 har 257 filmer tävlat om de finaste festivalpriserna i Cannes, Venedig och Berlin. Ingen av dem har varit svensk. Artikelförfattaren Jacob Lundström skyller på ”mossiga lagerkransar krönta av konservativa festivalledningar”. Det är som att säga att läraren gjort konstiga frågor när man blir underkänd på ett prov. Möjligen är det ironiskt menat.
Ett antal människor har fått frågan ”Varför har svensk film så svårt att hävda sig internationellt?” Och svarat har: Jakob Abrahamsson, Björn Runge, Pia Lundberg, Marie Strauss, Git Scheynius, Gunnar Bergdahl, Eva af Geijerstam, Marit Kapla, Erika Wasserman, Kasper Collin, Marta Dauliute och Mattias Nohrborg. Ingen av dem håller med. Frågan är fel ställd, magistern. Det finns en internationell filmvärld utanför de tre festivalerna och man måste inkludera den för att rätt mäta svensk film i världen. Det tråkigaste som kan hända för en regissör är att hennes film blir en festivalfilm, dvs bara visas på filmfestivaler. Det är förstås roligt att åka runt och träffa festivalpublik, men det kan ingen leva på i längden om filmen sedan försvinner utan att få någon distribution.
Marit Kapla tycker att ”Festivalerna verkar lägga sig vinn om geografisk spridning i tävlingssektionen, dock inte en könsmässig spridning.” Det beror väl på att det finns fler länder än kön. Och att det finns betydligt fler filmer av manliga regissörer att välja bland. Man kan ju inte ta med en film av en kvinna bara för att ha med en kvinna, det bör ju vara bra också, eller åtminstone intressant. Att beskylla festivalledningar för gubbighet är nonsens. Det är bra för alla festivalers image att få med många filmer av kvinnor, eftersom det anses som betydelsefullt av många. Jag tycker att man får gå till botten och se till att fler kvinnor gör film, oavsett om de vill det eller inte. Det är först när hälften av världens filmer görs av kvinnor som det är rimligt att hälften av filmerna i festival är gjorda av kvinnor. Statistiskt sätt.
Kasper Colling och Marta Dauliuete kommer med den naivaste kommentarer: ”Vi anser att det största problemet är att det är svå svårt att på allvar praa kultur och konst inom filmområdet, inte minst från politikerhåll och bland beslutsförfattare.” Skulle pratandet leda till bättre flmer, vad är det för vits att göra en bra film om ingen ser den.
Sett
* Tzian zhu ding (A touch of sin) – Kina 2013 – Zhangke Jia
Från den första bilden med den omkullkörda lastbilen och de utslängda tomaterna förstod jag att den här kommer att bli en bra upplevelse. Många har klagat på att de saknar det lyriska och kontemplativa från regissörens tidigare film Still life. Men det finns där för den som kan titta bortom våldsutbrotten. Det är en förutsättning, som kontrast, för de våldsamma passagerna. Fyra historier, fyra människor, som på grund av omständigheterna till slut tar till våld. Det är fullt av kritik och ironi över det kinesiska samhället (som flickorna på bordellen i pionjäruniform, se nedan) och det är lite förvånande att den har kunnat produceras, men den lär inte kunna visas i Kina.
* Rasmines bryllup – Danmark 1935 – George Schnéevoigt
Älskad buskis från den danska filmhistorien med lanthandel, balkong, bakgård, ilsken patriakat som står i vägen för allt, ungt par (han blir dansk cykelmästare), äldre par, ett par populära sånger och bröllop på slutet.
agoraspeaks 