18 juli

gårDagens kvinna: Mary, skottarnas drottning (1542-1587)

https://i1.wp.com/www.femstory.com/images/mary-queen-of-scots.jpg

Hon var född i Skottland men uppväxt vid det franska hovet där hon som 15-åring gifte sig med den två år yngre sjuklige franske arvingen. När han dog två år senare återvände hon Skottland där hon regerade tills hon halshöggs.

Läst

https://i1.wp.com/bilder.tidningskungen.se/upl/thumb165x217/filmtidskriftenflm-26-2014.jpg

* FLM nr 26 2014

Det första jag läste var Sebastian Lindvalls samtal med Jan Holmberg, Lova Hagerfors och Anna-Lena Wibom, tre chefer genom åren för 50-årsjubilerande Cinemateket. En nostalgisk påminnelse om problemen med att visa film. Jag har själv arbetat med studentfilmstudios i Uppsala och Göteborg.

Intressantaste upplysningen är filmkritikerförbundets problem kring det årliga priset Greta, som brukar åtföljas av en ingjuten filmremsa från vinnande film. Ett USB-minne kanske i fortsättningen.

Att jag, som inte längre läser tidskrifter, tog en prenumeration på FLM, säger väl något om det intryck tidskriften gjort, men jag börjar vänja mig nu. Filmer ser jag hellre än läser om dem. Att vidga fönstren, ta upp nya sätt att använda film, som det syriska kollektivets Abounaddaras filmer på You Tube är bra, men det betyder inte att jag är intresserad av dem. Film är många saker, ska vara det, men man måste välja, så att det blir tid över för annat.

Den största artikeln, intervjun med Ruben Östlund om Turist väntar jag med tills jag har sett filmen. Jag tycker om att bli överraskad på bio.

Sett

* Out of the inkwell: Toot toot USA 1926 5/6 Max Fleischer

https://i1.wp.com/www.lordheath.com/web_images/bromo_and_juliet__icon2_.jpg

* Bromo and Juliet – USA 1926 19/9 Leo McCarey – med: Charley Chase, Oliver Hardy (Roach B-11)

https://i2.wp.com/i1.ytimg.com/vi/e6ycz43S5ac/hqdefault.jpg

* Mutt and Jeff: Dog gone – USA 1926 15/9 Bud Fisher

25 april

Läst

https://i0.wp.com/www.tidskriftsbutiken.se/uploads/covers/pWFhBF58kYXi3TH56b4pBHfsJGX0bhoL.png

* FLM. En kulturtidskrift om film, #24 2013

Film har under årens lopp mer betraktats som nöje än kultur, därför är det bra att slänga in ordet ”kultur” så fort som möjligt, som här och som när Kulturföreningen för filmfestival i Göteborg bildades. FLM:s Special i det här numret är att låta sex poeter poetisera några svenska filmer. Jag är inte särskilt mycket för poesi, så jag kan inte bedöma hur lyckat det är. Den andra stora artikeln är ett samtal mellan Nathan Hamelberg, Baker Karim och Ylva Habel om negrer på film (eller ”svarthet”) som ingressen kallar det. Det är inte helt lätt att relatera problematiken (är det rätt ord?) till Sverige. Debatten handlar gärna om ytan, mycket enklare än att se undertexten (som inte har något att göra med textremsan i en film. I Sverige vågar man inte ny-publicera Ture Sventon i Paris därför att ordet ”neger” förekommer i texten, antagligen inte i något rasistiskt sammanhang, men det hjälper inte, det är själva ordet det är fel på. Ytligt tänkande. I USA angrips den gamla kortfilmsserien Our gang (producerad från 1920- till 40-talet) därför att det finns ett par svarta barn i gänget, som ibland äter melon och himlar med ögonen. Samma ytliga tänkande. En fördel (eller är det en nackdel?) med det här numret av FLM är att det för första gången inte var något som retade mig.

Sett

https://i0.wp.com/s10.postimg.org/j4fffsic9/Brick_mansions_teaser_poster.jpg

* Brick mansions – Frankrike/Kanada 2014 – Camille Delamarre

Det är en fullständigt idiotisk historia, och det är möjligt att man har gjort den så med avsikt. För så många logiska hål kan det statiskt sett inte finnas i en film handling. Och i slutet blir alla snälla och det dyker om belevade skolbarn och skolbussar. Undertexten (alltså inte textremsan på filmen) speglar förvildningen av städer, jämför med filmen Divirgent och verklighetens Detroit. Det är en parkour-demo i filmens första halva, känns så lång i alla fall, som inte heller har med handlingen att göra.

https://i0.wp.com/s4.stliq.com/c/l/3/36/29069651_brick-mansions-recensione-in-anteprima-3.jpg

Stadsbiblioteket åter öppet – 23 april

DSC00986

Barnkören från El Sistema vid trappscenen.

DSC00993

Några gamlingar tyckte att det inte finns några stolar för gamlingar. Det är som synes inte särskilt mycket bokhyllor heller. Det är liksom mest låga möbler som inte skymmer utsikten. Fördelen är att det finns rika möjligheter att bygga på så att resten av biblioteket blir lika välfyllt som barnavdelningen

DSC00992

Det är ganska bullrigt i den nya delen mot parken, som är öppen från källare till tak, med trappscen och Dynamo längst ned och kafé på plan 1. Dagstidningarna har fått en undanskymd vrå bakom kaféet, men det finns å andra sidan inte särskilt många tidningar kvar i sortimentet

DSC00991

DSC00999 DSC01000

Succén från Röhsska är tillbaka. Miini för de minsta. En pappa muttrade: Ska man behöva ta av sig skorna för att hitta en bok åt sin dotter.

DSC00990

DSC00988

DSC00989

DSC00996

En av stans bästa utsikter, från balkongen på Stadsbiblioteket:

DSC00995

Läst

https://i1.wp.com/www.flm.nu/flm25_330.jpg

* FLM #25, mars 2014

Den har blivit lugnare till utseendet jämfört med den första tiden och innehållet är bitvis lite mindre utmanande. Men den bilagda DVD:n är ett tacksamt fönster för de eftersatta kortfilmerna. Jacob Lundström intervjuar Ester Martin Bergsmark om Göteborg Film Festivals invigningsfilm Nånting måste gå sönder som mer irriterar mig än berör. Mångfald även i filmens värld är stimulerande, men karaktärer bör användas för att skapa en intressant eller rolig eller tankeväckande eller vad-fan-som-helst berättelse. Ämnet väcker uppmärksamhet nu på grund av nyhetens behag, men när behaget gått över gäller det att fortfarande ha något att berätta.

Jag hoppar över längre texter som berör en film som jag inte sett. Trots försök att få ihop det under festivalen, så lyckades jag inte se Göran Hugo Olssons Concerning violence. Jag imponerades mycket av hans tidigare The black power mixtape, gjord på liknande sätt med utnyttjande av arkivmaterial.

Jonas Moskin samtalar med Anna Odell (konstnär/regissör), Gunilla Röör (skådespelare) och Malin Nevander (manusredaktör) om psykologisk trovärdighet på film. Det är typiskt en sån frågeställning som inbjuder rätt typ av människor att försöka formulera sin syn på, särskilt efter några glas rödvin. Om det förekom i sammanhanget framgår inte. Om den här typen av filosoferande framstår som klokt eller inte beror helt på läsarens egna erfarenheter och åsikter. När jag såg Odells Återträffen tänkte jag att det är kombinationen av det pinsamma beteendet och att någon äntligen säger ifrån som gör att filmen berör. Nästa reflektion blev, ja, men hur ska filmen gå vidare. Den ”psykologiska trovärdigheten” motiverar förstås att Anna inte kan gå vidare, hon har inte tänkt ut vad det ska leda till, att säga ifrån är det viktigaste, men det leder också till att det inte händer något mer, ingen av karaktärerna utvecklas. Det här blev desto tydligare efter att ha sett två andra filmer med återträffar som tema, Alexander Paynes Nebraska och John Wells (egentligen pjäsförfattarens Tracy Letts) August: Osage County. Den senare blir i och för sig teatralisk för att inte repliker och spel har anpassats till filmens möjligheter, det märks tydligt när man jämför med Nebraska. Men båda filmerna har dramatiska scener och karaktärer som utvecklas, medan Odells film står och stampar på samma ställe, den är mer som en videoinstallation, kanske den mest uppmärksammade som gjorts, och definitivt den enda som lanserats på biograf och vunnit guldbagge.. Det är typiskt och hedrande att Odell i någon tidning svarade på frågan om vilken hennes nästa film skulle bli: Det är inte säkert att mitt nästa projekt passar som film.

Sett

https://i2.wp.com/zmovie.me/wp-content/uploads/2014/01/Watch-The-Other-Woman-On-ZMovie-Online.jpg

* The other woman – USA 2014 – Nick Cassavetes

Det pendlar mellan banalt och uppriktigt, men det finns inte många spår från regissörens pappa. Affischens punchline, ”He’ll never know what hit him” kan väl appliceras på publiken också. En kritiker i en stockholmstidning menade att filmen var anti-feministisk därför att en av skådespelarna har stor stora bröst (hon t.v.).

https://i2.wp.com/www.thehollywoodnews.com/wp-content/uploads/The-Other-Woman-still-1.jpg

 

https://agoraspeaks.files.wordpress.com/2014/04/922c7-django-unchained-fan-poster-foxx-waltz.jpg

* Django unchained – USA 2012 – Quentin Tarantino

Tarantino, USA:s Lars (von) Trier. Han kan film, han kan genrer, utmana, irritera. Det är en smaksak om man tycker han går för långt. Det skulle  vara irriterande om det egentligen verkar vara huvudsaken, och det inte gör så mycket vad det handlar om. Men det är en känsla som bara dyker upp och då under excessernas gång.

https://i1.wp.com/themodernallegory.com/wp-content/uploads/2012/10/Christoph-Waltz_Jamie-Foxx_Django_Unchained_Quentin_Tarantino.jpg

 

En öl- och whiskymässa – 11 april

IMG_0218

– Ah, hör du ljudet.

En förväntansfull  kommentar från en besökare på väg in mot mässgolvet när han hörde sorlet. Efter ett par misslyckade försök blev det förra året skandalsuccé för En öl och whiskymässa när en stor del av publiken inte kom in, trots  förköpsbiljetter. I år hade man organiserat bort kaoset, så mycket att det inte fanns den minsta kö utanför Svenska Mässan i Göteborg på fredagseftermiddagen.

IMG_0217

Till skillnad från TUR-mässan så kommer den här att öka, så länge folk dricker öl och whisky. Utställarytan är dubbelt så stor. Till skillnad från TUR, så letar besökarna inte i första hand efter information, även om det finns en del om man tittar noga Nej, det är den definitiva krogupplevelsen man är ute efter. Och den tycks man få. Ljuset är dämpat, så att man ska känna igen sig i miljön. Det här är inte en mässa man besöker ensam, som jag gjorde under en timme. Jag var helt enkelt nyfiken på hur den fungerande, och det visade sig vara ungefär som jag trodde. Att dricka är huvudsaken, precis som på krogen, och det känns antagligen som att ha kommit till Paradiset för de som brukar göra det. Att gå ensam på krogen är oftast inte så roligt, men där kan man åtminstone sitta i en hörn och fundera på livet. Att gå ensam på den här mässan är rena katastrofen. Öl- och whiskyprovning kräver gemenskap, så att man kan utbyta erfarenheter. Det verkar dassigt och stå och tycka för sig själv, men man kan förstås ringa upp någon och berätta hur man uppfattar den rökiga smaken.

IMG_0208

IMG_0213

Det vimlar av organiserade provningar för de som inte vill gå omkring på måfå mellan de olika barerna (montrarna som det kallas här), större som man beställer i förväg, från 100 till 500 kr (singel malt), och mer improviserade i montern. Men hur många klarar man under en mässa innan omdömet blir så där härligt lulligt när det mesta smakar bra. Man kan förstås spotta som proffsen gör, men jag såg inte till några spottkoppar. Föredrag och kommentarer i en mässmonter brukar vara svåra att följa på grund av den höga ljudnivån, så det var glädjande att se hur man förbättrat tillvaron genom att ge besökarna hörlurar när de satte sig ner för att vara med om en provgenomgång. Hoppas det här utvecklas och får en ökande användning.

IMG_0209

IMG_0210

Stämningen steg under den timme jag var där och ändå var det bara sen eftermiddag. De här bilderna är tagna innan exteriörbilderna ovan, som jag tog på vägen hem.

IMG_0215 IMG_0216

Mångfalden frustrerade mig, om jag nu skulle prova någonting, var skulle jag börja. Hade jag hittat belgiska öl, så hade det inte varit några problem. Men det blev några ölkorvar och sedan gick jag till bolaget och köpte fem för mig nya öl för att prova i lugn och ro. Trots att jag druckit närmare 300 olika belgiska ser jag fortfarande fram emot en ny. Det började med en belgisk resa, som jag skrivit om här.

IMG_0214

 

Hört

Här är anteckningarna till denna text.

31/10 1989
Sov länge. Solen sken när jag vaknade, men den gick och la sig när jag steg upp. Tydligen någon stors skiftgångs-princip. I dag stod verkligen någon utanför fönstret, en gammal man med en lie. Hoppsan, det var lite oväntat, tänkte jag, men det visade sig vara en granne med räfsa. Han hade blivit misstänksam när han såg den öppna dörren. De är omtänksamma på landet.

Eftersom kapitel 1 var för svårt började jag skriva på kapitel 2, men det gick trögt. Antagligen behöver jag någon sorts inspiration. Har hört talas om att andra dricker vin när de ska bli kreativa, men jag somnar efter två mellanöl.

Cyklade in till Simrishamn. Ingen kö på turistbyrån, frågade hur jag kunde komma härifrån. Vandrade uppför Storgatan och hittade bageriet, bokhandeln, bron och bolaget – de fyra ben som behövs för att varje människa ska kunna stå på sina fötter.

På Grand hade det varit Sverigepremiär på Batman i fredags, men den ena kvällsföreställningen hade redan ersatts med Old Gringo. På fredag är det dags för den nya Jönssonligan. Det kan kanske bli ett trevligt avbrott – snacka om att sänka ambitionsnivån för stimulering alltså.

Köpte ut på bolaget så att det skulle räcka till kapitel 1-4 och hittade tillbaka till stugan.

Hur mycket ska en författare producera per dag egentligen? En sida, tio, ett kapitel? Utan några definitiva riktlinjer är det svårt att veta när det är dags att bli deprimerad.

Gick ner till stranden i mörkret för att se om det hjälpte. När jag kom tillbaka till stugan och öppnade dörren möttes jag av hunden som hoppade upp på sina kraftiga ben och rusade glatt skällande mot mig. Det skulle ha varit välkomnande om jag inte plötsligt kom på att jag inte har någon hund …

Nej, jag fabulerade bara. Det verkar som det är bra med hav. Och det där med vin var inte så dumt heller. Efter ett par glas till fisken kom jag faktiskt igång med kapitel 3 (kapitel 2 var för svårt). I morgon ska jag ta till stearinljus och öppen brasa också.

Läst

https://i0.wp.com/media.flm.nu/2013/09/flm2223.jpg

* FLM #22/23, OKTOBER 2013

Jag läser 100 böcker och tidningar samtidigt, ja, inte samtidigt på det sättet, men de ligger i tre högar kring sängen, en på toaletten och en där jag kan plocka något på vägen ut. I regel kommer jag ner i högarna med 10-20 böcker varje dag, ibland bara ett par. Det här innebär förstås att jag nästa alltid avslutar en bok och det är därför som jag kan rapportera en läst bok så ofta, men det innebär också att det i regel tar väldigt lång tid att komma igen en bok, eller, som i det här fallet, en tidning.

Jag upptäckte FLM för ett par år sedan när jag köpte en utgallrad årgång, tyckte innehållet var annorlunda och layouten barnslig. Nu har både innehåll och layout blivit normalare. Den stora frågan i dubbelnumret är ”Varför är svensk film så dålig?”.  ”Sedan Mammut nominerades till Guldbjörnen år 2009 har 257 filmer tävlat om de finaste festivalpriserna i Cannes, Venedig och Berlin. Ingen av dem har varit svensk. Artikelförfattaren Jacob Lundström skyller på ”mossiga lagerkransar krönta av konservativa festivalledningar”. Det är som att säga att läraren gjort konstiga frågor när man blir underkänd på ett prov. Möjligen är det ironiskt menat.

Ett antal människor har fått frågan ”Varför har svensk film så svårt att hävda sig internationellt?” Och svarat har: Jakob Abrahamsson, Björn Runge, Pia Lundberg, Marie Strauss, Git Scheynius, Gunnar Bergdahl, Eva af Geijerstam, Marit Kapla, Erika Wasserman, Kasper Collin, Marta Dauliute och Mattias Nohrborg. Ingen av dem håller med. Frågan är fel ställd, magistern.  Det finns en internationell filmvärld utanför de tre festivalerna och man måste inkludera den för att rätt mäta svensk film i världen. Det tråkigaste som kan hända för en regissör är att hennes film blir en festivalfilm, dvs bara visas på filmfestivaler. Det är förstås roligt att åka runt och träffa festivalpublik, men det kan ingen leva på i längden om filmen sedan försvinner utan att få någon distribution.

Marit Kapla tycker att ”Festivalerna verkar lägga sig vinn om geografisk spridning i tävlingssektionen, dock inte en könsmässig spridning.” Det beror väl på att det finns fler länder än kön. Och att det finns betydligt fler filmer av manliga regissörer att välja bland. Man kan ju inte ta med en film av en kvinna bara för att ha med en kvinna, det bör ju vara bra också, eller åtminstone intressant. Att beskylla festivalledningar för gubbighet är nonsens.  Det är bra för alla festivalers image att få med många filmer av kvinnor, eftersom det anses som betydelsefullt av många. Jag tycker att man får gå till botten och se till att fler kvinnor gör film, oavsett om de vill det eller inte. Det är först när hälften av världens filmer görs av kvinnor som det är rimligt att hälften av filmerna i festival är gjorda av kvinnor. Statistiskt sätt.

Kasper Colling och Marta Dauliuete kommer med den naivaste kommentarer: ”Vi anser att det största problemet är att det är svå svårt att på allvar praa kultur och konst inom filmområdet, inte minst från politikerhåll och bland beslutsförfattare.” Skulle pratandet leda till bättre flmer, vad är det för vits att göra en bra film om ingen ser den.

Sett

https://i1.wp.com/www.contrepoints.org/wp-content/uploads/2013/12/A-Touch-of-Sin.jpg

* Tzian zhu ding (A touch of sin) – Kina 2013 – Zhangke Jia

Från den första bilden med den omkullkörda lastbilen och de utslängda tomaterna förstod jag att den här kommer att bli en bra upplevelse. Många har klagat på att de saknar det lyriska och kontemplativa från regissörens tidigare film Still life. Men det finns där för den som kan titta bortom våldsutbrotten. Det är en förutsättning, som kontrast, för de våldsamma passagerna. Fyra historier, fyra människor, som på grund av omständigheterna till slut tar till våld. Det är fullt av kritik och ironi  över det kinesiska samhället (som flickorna på bordellen i pionjäruniform, se nedan) och det är lite förvånande att den har kunnat produceras, men den lär inte kunna visas i Kina.

https://i1.wp.com/p0.storage.canalblog.com/05/70/110219/92559349_o.png

* Rasmines bryllup – Danmark 1935 – George Schnéevoigt

Älskad buskis från den danska filmhistorien med lanthandel, balkong, bakgård, ilsken patriakat som står i vägen för allt, ungt par (han blir dansk cykelmästare), äldre par, ett par populära sånger och bröllop på slutet.

https://i0.wp.com/www.godedanskefilm.dk/Filmbilleder/rasmines%20bryllup%202.jpg

 

 

 

Läst

https://i0.wp.com/bilder.tidningsbutiken.se/upl/normal500/filmtidskriftenflm-17-2012.jpg

* FLM 2012: nr 17/18

Inför millenieskiftet gjorde någon en omröstning om bästa svenska skådespelare, bland annat, vad mer minns jag inte. Att jag minns vem som blev bästa kvinnliga beror på att det var Helena Bergström som vann, inte Ingrid Bergman, inte Greta Garbo, inte Eva Dahlbeck eller någon annan bortglömd.

Det som historien håller vid liv vinner. Hur skulle man kunna rösta på något som alla glömt bort. Var Clara Bow bättre än Marilyn Monroe? Att John Bunny och Asta Nielsen var populärare (i hela världen) än någon som kom efter dem verkar vara klarlagt. Men vem har sett en Bunny-film i dag och skulle de stå sig mot Chaplins mer sofistikerade humor? Den populäraste svenska filmstjärnan i Hollywood var inte Greta Garbo, inte Ingrid Bergman, utan Anna Q Nilsson, men hur många kastade sig över hennes filmer när Cinemateket visade ett urval?

Man kan inte rösta på något som man inte minns. Hur många ser regelbundet en svensk stumfilm? Ja, men Körkarlen minns jag i alla fall. Och sen måste jag ha med en ny film. Det får bli Ruben Östlund. Och en kvinna. Mai Zetterling förstås. Det finns inte så många att välja på. Undrar hur Mimi Pollacks från 1956 är? Har den någonsin visats sedan premiären? Och den där andra 50-talets filmen som regisserats av en kvinna. Den visades i TV nyligen, men jag kommer varken ihåg filmens eller regissörens namn. Jag minns att jag tyckte att de manliga karaktärerna var ovanligt skildrade, och blev både förvånad och inte när jag efteråt i Filmografin upptäckte att den var gjord av en kvinna

Av 25 i topp är det en som jag inte sett. Av alla filmer som fått en röst är det ca 25 som jag inte sett, alla från senare tid. Jag föredrar film som legat till sig.

De individuella listorna säger mer. De flesta tycks ha fördelat rösterna mellan olika kategorier, någon stumfilm måste vara med, någon ny, någon av en kvinna. Sedan finns det de som inte har sett något bra före 1970 (eller kanske inte har sett någon gammal film överhuvudtaget och inte vet vad han missat). Och sedan finns det de som bara väljer filmer gjorda av kvinnor eller åtminstone med kvinna på något sätt i titeln.

Det är kanske inte riktigt i FLM:s stil att ställa till med en sådan här omröstning, men allt som får folk intresserade av gammal film är välkomnat. Man ska inte sitta och  vänta på en nyinspelning. Leta upp originalet. Varför inte göra en annan omröstning, som kanske är mer rättvisande. Vilka filmer har du sett flest antalet gånger? Det ger spontant svaret på vilken film man tycker bäst om, oavsett vad man skriver i en topp-lista. Det finns ett aber. Det är inte alla filmer man har fått chans att se så många gånger man vill. Den där i Ecuador som jag inte sett skymten av sedan dess. Så man borde kanske komplettera med frågan: Vilka filmer skulle du helst se en gång till och en gång till bara du fick chansen?

På min egen lista skulle, utan rangordning, finnas Ettore Scolas båda Vi som älskade varann så mycket och En alldeles särskild dag, West Side Story, Sunrise, Fame, All that jazz och flera av Powell-Pressburgers filmer. Av svenska filmer är det nog Hugo och Josefin och Att angöra en brygga som jag sett flest gånger.

https://i0.wp.com/blogs.walkerart.org/filmvideo/files/2011/11/Jeanne_Dielman_Akerman_05_PP.jpg

Nicole Brenez A som i Akerman påminner mig om mitt första möte Chantal. Det var på London Film Festival och det var Jeanne Dielman [etc]. Långa filmer är aldrig bekväma på festivaler, eftersom man riskerar att missa så mycket annat medan man ser dem. Jag minns att jag gick ut efter par timmar och tog en pint i NFT-baren. När jag kom tillbaka in hade hon just börjat diska. Akermans kommentarer om Agnès Varda i tidningens intervju blev den avgörande knuffen till att jag beställde boxen med Vardas alla filmer (22+ skivor) från amazon i Frankrike. Jag har redan den med hennes mans filmer (hälften så stor). De kompletterar varandra så bra.

https://i0.wp.com/www.jonathanrosenbaum.com/wp-content/uploads/2010/02/sunrise7shots.png

Världens bästa film.

Sett

https://i1.wp.com/www.flicksandbits.com/wp-content/uploads/2013/04/The_Lone_Ranger_red.jpghttps://i2.wp.com/cdn-static.denofgeek.com/sites/denofgeek/files/styles/insert_main_wide_image/public/the_lone_ranger_2.jpg

https://i1.wp.com/collider.com/wp-content/uploads/the-lone-ranger-poster-armie-hammer.jpghttps://i0.wp.com/www.aceshowbiz.com/images/still/the-lone-ranger-poster06.jpg

* The Lone Ranger

En spretig film som inte riktigt lyckas binda ihop lysande enskildheter. Å ena sidan realism, å andra fantasi, tragiska situationer mot uppsluppna. hissnade vackra sekvenser mot slappa övergångar när handlingen kämpar med att komma vidare. Mängder med referenser till andra filmer, särskilt Harmonica, en hämnare. Hela scener är kopierade. Även musiken. Ruth Wilsons karaktär slarvar omkring utan någon annan mening än att vara the love object. Logiskt sätt borde hon ha våldtagits och dödats flera gånger om, men passande nog glöms hon bort tills hon behövs nästan gång. Ljudbilden är fantasifull med salongen full av flugor vid ett tillfälle.

 

Läst

https://i1.wp.com/tidskrift.nu/bilder/flm_19_150.jpgM.jpghttps://i1.wp.com/tidskrift.nu/bilder/644164_10151302413861295_881643185_n.jpgM.jpg

* FLM 2012:19 & 2013:20

Det är många år sedan jag slutade läsa en filmtidning bara för att den var en filmtidning. Men för ett par år sedan kom jag över en utgallrad årgång av FLM för en tia. Och blev inspirerad – och irriterad och har följt vad som hänt med tidskriften. DeT mesta av den grafiska tillgjordheten är borta, blev antagligen tröttsam även för redaktionen efter ett tag.

De korta och kort-korta inslagen fungerar bra för att göra mig nyfiken (eller inte) på filmer och företeelser som jag annars kanske inte vill ägna så mycket tid åt. Det finns nästan alltid kopplingar bakåt i filmhistorien, även om de då och då inte är så insiktsfulla.

I nr 19 var Malena Jansons Pippi på japanska den intressantaste artikeln, medan jag helt hoppade över Jacob Lundströms Om effekternas uppkomst, kanske inte den mest typiska FLM-artikel, vilket väl är okej, men om jag ska sätta mig in i special effects, så vill jag ha stora tjocka böcker med massor av bilder.

I nr 20 hade jag mest utbyte av Jacob Lundströms Den lilla röda (om stockholmsbiografen Zita) och Mikaela Kindbloms Bergmans non video (om Sånt händer inte här, som jag första gången såg på en halvhemlig visning på Filmhuset under 60-talet). Jag läser i regel inte en längre artikel om en film som jag inte sett. Det finns så mycket som väntar på att bli läst, och det är oftast bättre för filmupplevelsen att inte veta för mycket i förväg. Så Stig Björkmans Till Farozonen får vänta.