4 mars

gårDagens kvinna: Louise Lateau (1850-1883)

Fransk sömmerska, dotter i en arbetarfamilj. Hon vårdades i sin hemstad Bois d’Haine under en koleraepedimi 1866 och tillfrisknade mirakulöst. 1868 utvecklade hon stigmata, som visade sig varje fredag mellan 1 och 2 samt 4 och 5, på eftermiddagen.

Läst

* Sveriges nationalatlas: Skogen

Kartor är aldrig fel. Det har kommit ut 17 volymer i den här serien, plus några kompletterande band. Skogen, som är volym 2, är ett ämne som jag normalt inte skulle ägna tid, annat än för vandring och cykling, men ingår det i en kartserie kan jag åtminstone läsa bildtexterna och titta på bilderna, men även det blev lite tråkigt i längden. För den som vill veta det mesta om skog som nationalekonomisk faktor är den antagligen en njutning.

Sett

* Focus — USA/Argentina 2015 Glen Ficarra, John Requa

The Sting (Blåsningen) är alla con-filmers moder. Den hade allt som Focus inte har. Det viktigaste är att det bör finnas en trovärdighet i bluffandet, eller att berättandet är så elegant att man inte kommer på de logiska bristerna för långt efteråt, då de flesta har slutat tänka på filmen, eftersom den inte var tänkvärd. Focus har inget av detta. Det verkar som man kan hitta på vilka osannoligheter som helst, bara det svänger. Den stora vadslagningen på rugbyarenan (ja, jag vet att de kallar det för football over there, men jag tycker att de ska sluta med det, varför inte kalla det för soccer om rugby inte passar) och skottet i slutet är bara irriterande när man får veta hur det egentligen är, aha-upplevelserna (som The sting var fulla av) saknas helt. Det är inte bara att historien utspelar sig under flera år som gör att den känns osammanhängande. Varför kan vi inte få repriser på bio (som förr i tiden) av gamla fina filmer, istället för att utsättas för nya klanterier.

* Bikes vs Cars — Sverige 2015 Fredrik Gertten

När jag för många år sedan skrev om Los Angeles i min serie Turisthistoria visste jag inte hela historien:

Det moderna utspridda Los Angeles grundlades på den här tiden och mycket snart fick man behov av förbättrade kommunikationer. L A fick förbindelse med Pasadena 1895 och Santa Monica 1896. Pacific Electric Railway bildades 1901 och fram till 1910 köpte bolaget upp existerade spår och knöt ihop dem, så att de slutligen blev världens största urbana transportsystem.

Spårvagnarna körde specialturer inte bara för turister utan också med skolbarn och privata sällskap. Det var inte bara linjetrafik; man kunde också åka speciella rutter: ”Ballong-rutten” inkluderade Los Angeles, Santa Monica och Ocean Park. ”Triangelturen gick mellan Los Angeles, Long Beach och Santa Ana. På ”Gamla missions och apelsinlunds-turen” färdades man genom San Gabriel Valley.

Höjdpunkten var Mount Lowe-utflykten som började med spårvagn genom Pasadena till Rubio Canyon, fortsatte med linbana till toppen av Eko-berget i Sierra Madre för att sluta med hårresande tur i öppen spårvagn upp för Mount Lowe (1860 m).

På 20- och 30-talen började spårvagnarna ersättas med bilar och bussar. Under andra världskriget kom ett kort uppsving men vid dess slut var spårvagnarnas tid definitivt förbi.

Efter att ha sett Bikes vs Cars vet jag bättre. Världens största transportsystem köptes upp av den amerikanska bilindustrin och lades ned. I en otäck scen ser vi skrotade vagnar staplade på varandra halvvägs upp till himlen. Filmen koncentrerar sig på Sao Paolo och Los Angeles, men där finns kortare sekvenser från Köpenhamn (Danmark och Holland, de två stora cykelländerna, är de enda som inte haft en nationell bilindustri.), Berlin, London (nakendemonstration) och Toronto, där borgmästaren anser att cyklister är värre pesten med följd att parkeringsplatser byggs på cykelbanor och registreringsavgiften för bilar tas bort.

Konflikten mellan gående och cyklande berörs bara i förbifarten. Göteborg har ännu inte nått upp till Köpenhamns nivå av cyklande, men i båda städerna finns en irritation över cykelns framfart. Man kan tycka att det inte skulle vara så svårt att harmonisera relationen. De flesta konflikterna tycks uppstå när de gående blir överraskade av att det kommer  cyklar på cykelbanan. När man lärt sig detta och att man ska lämna cyklarna företräde borde det bli fridfullt. Och då kan man som cyklist kanske slippa oroa sig för att plötsligt få en vilsekommen gående på framhjulet.

* Dyke hard — Sverige 2014 Bitte Andersson

Alla pratar engelska, en sorts engelska. Alla pratar barnspråk, som om det vore en barnfilm. En lesbisk barnfilm är väl inte helt fel. Men det är inte den här. Under de första filmfestivalerna i Göteborg visade vi ofta bögfilmer av Rosa von Praunheim och Lothar Lambert. Det var för 30 år sedan. Filmarna bakom Dyke hard borde ta en titt på dem. De kan behöva all inspiration. Jag stod ut en halv timme, så jag är kanske orättvis.