På fredagen, TUR-mässans andra dag, släpptes allmänheten in kl 14. Köerna var långa strax innan och golvet fylldes snabbt. Allra längst bort i A-hallen fanns en annan mässa, Nordic Outdoor, för första gången arrangerad samtidigt som TUR. Den är inriktad på uteliv med försäljning av tält, utrustning, torrproviant och annat, men också fysiska aktiviteter med olika banor, den största för parkourtävling.
Men allra längst in verkade inte så många ha hittat för senare på dagen berättade högtalarna om aktiviteterna i V-hallen och Valhalla. Det var inte lätt att höra vad som sas i larmet. Det fanns skyltar som visade vägen, men det fanns en massa andra skyltar också som visade annat. Det var inte helt solklart att man kunde gå ut på baksidan och in i simhallen för att prova kajaker och dykning. Det var nästan tomt när jag var där.
I V-hallen, en tillbyggnad på baksidan höll cykelekvilibristerna till.
Klätterfasader finns i alla storlekar. Och nej, polisen har inte börjat med specialträning i parkour, så där har tjuvar som kan det ett försprång.
Barnen hade en egen hinderbana där det gällde att vada genom vatten – de som gillade vatten kom inte längre, och istället för att krypa igenom lövhögen började någon slänga dem i vattnet, men de flesta kom runt och som sista hinder skulle man klättra över en mur och rutscha ned på andra sidan. Alla fick låna skyddskläder och hjälmar.
Att gå på slak lina är inte lätt, det fanns olika typer och nivåer – och assistans.
Tillbaka i TUR-hallarna gick kaninerna till anfall och fotograferna var beredda.
Det fanns alternativ till kaniner i exotiska montrar.
Och Astrid Lindgrens värld bjöd inte bara på teater, utan tårta till alla barnen, orättvist.
Okänd orkester underhöll i SJ:s monter.
Och när det blivit för mycket av allt kunde man alltid ta sig en busslur.
Om bussarnas bästa vänner, färjorna, berättar jag om i den tredje rapporten från TUR.
Läst
* Jason Shiga: Meanwhile
Pick any path. 3.856 story possibilities. Idén är bra, konstruktionen imponerande, berättelsen svag och teckningarna av den där typen då man misstänker att tecknaren inte kan bättre. Det hela börjar med ett val, vanilj eller choklad. Och beroende på svar följer man olika linjer, som via flikar fortsätter på andra sidor. Det blir efter ett tag rysligt svårt att hålla reda på vad man läst (för mig) och dessutom, efter som det förekommer tidsresor, blir det förvirrande (för mig) att hålla reda på hur gammal en karaktär är i olika dimensioner. Andra lyckas säkert bättre.
Sett
* Mr Moto takes a vacation – USA 1939 – Norman Foster
Det här är den åttonde (och sista) Moto med Peter Lorre och nu har jag sett alla, utom en som kom 1965 och som jag inte har en tanke på att se. Den första Moto spelades in 1937, Think fast, Mr Moto, och det var precis vad 20th Century-Fox gjorde. Det var egentligen ett Charlie Chan-manus, men Warner Oland dog i början av inspelningen, så man gjorde lite ändringar och tog in Lorre, som ganska snart tröttnade på sin figur, men var tvungen att fortsätta göra filmer eftersom han var bunden av kontraktet. Andra världskriget blev hans räddning, japaner var inte längre populära.
* Double wedding – USA 1937 – Richard Thorpe
Kanske det beror på karaktärerna, men det är nästan lite plågsamt att se hur Myrna Loy och William Powell i sin 7:e film tillsammans inte riktigt håller takten. Det beror antagligen mest på manuset, en undermålig bearbetning av Ferenc Molnars pjäs. Det blir mer grov slap stick än sofistikerad komedi.
agoraspeaks 