gårDagens kvinna: Henriette Hauser
Skådespelare, älskarinna till prins Wilhelm av Oranien, arvtagare till den holländska tronen. Hon kallade honom “Citron”. Édouard Manets målning Nana (1877) har samma namn som Zolas roman (1880), det var ett vanligt smeknamn för prostituerade vid tiden. Även om de var ett påtagligt inslag i samhället ville man inte bli påmind om dem i konstsalongerna, så målningen väckte lika mycket skandal som hans tidigare Olympia.
Läst
* Patrick McDonnell: Morrgan och Klös
Humoristiska dagsstrippar kan vara svåra att hålla igång med hög kvalité under en längre tid, och jag läser väl dem inte så ofta som när jag växte upp, nästan aldrig egentligen, även om de flesta tycks finnas kvar. Så Mutts var en trevlig överraskning, trots att jag råkade få en svensk översättning av misstag. Faktiskt lyckas översättarna Allen och Ribe riktigt bra, till och med den svenska titeln säger mer än originalets. Exemplen nedan är typiska.
Sett
* Länge leve Hagabion — Sverige 2014 Kajsa Finn, Anders Karlsson
En halvtimme lång minnesfilm över Hagabions liv med ord från de som var med, Wollter, Bergdahl, Hammar och andra. Visas gratis på bion just nu, i samband med att utställningen flyttat från Stadsmuseet.
* Im Keller /Källaren — Österrike 2014 Ulrich Seidl
Efter Paradis-trilogin har Seidl krupit ner i den österrikiska källaren. Naivt nog trodde jag att vi skulle få uppleva diverse kufiska samlare av allt möjligt. Kufiskt är det nog, men det mest slående är slagsidan mot sado-masochism. Han gör aldrig filmer att må bra av och trilogin har beundrats för karaktärernas plågsamma beteenden. Det är som han med den nya filmen vill säja, det är alltså okej att människor lider mentalt, det blir ett fint seriös budskap. Men den fysiska sidan då? Den är inte lika rumsren. Då blir det för konkret plågsamt.
Källaren ska nog uppfattas som Österrikes underliv. De flesta av scenerna illustreras bra av affischen. Medan ett flertal kortare scener är från ett mer ”normalt” liv, som de poserande damerna i tvättstugan, det händer inte något mer. Den märkligaste av dessa är en kort bild från ett gäng ungdomar som bara sitter. De bara sitter, inte ens med telefoner. Hur ska vi uppfatta scenen?
Självfallet träffas ett gäng musikblåsare med sentimentala minnen från nazisttiden. Gång på gång. Det är en obehaglig film, men så var hans tidigare också. Det bara märks så mycket tydligare i den senaste. Många har gått från filmen när den visats på festivaler. Och ärligt talat behöver man inte utsätta sig för den för att förstå att allt inte står rätt till i det landets källare. Men det finns alltid några som kommer att njuta av den.
agoraspeaks 