7 november

gårDagens kvinna: Anna Branting (1855-1950)

Gift med Hjalmar Branting, en av Sveriges mest uppmärksammade teaterrecensenter under pseudonymen René från 1880-talet till 1917. Hon skrev också romaner.

Läst

• Peter Bryngelsson: Film musik – det komponerade miraklet

Varning för den här boken, författaren tycks inte ha sett särskilt mycket film från olika sidor av filmhistorien och språket är fullt av klyschor och dålig svenska:

Frågan kommer ofta upp om det finns en skillnad mellan teatermusik och filmmusik. Många skulle då svara att teatern oftare har levande musiker och det kunde kanske ha varit giltigt för 20 år sedan. Idag finns knappt den skillnaden och dessutom förekommer levande musik på film också, d.v.s. som spelande musiker i filmen.

Det är första gången jag hör den frågan, och jag har ändå varit med ett tag. ”Många” är ett ord som förekommer ofta i boken. Vad var det som hände för 20 år sedan? Möjligen tänker författaren att det har blivit fler stumfilmsvisningar på senare tid, med levande musik. (Musikerna är alltid levande oavsett om de sitter framför en filmduk eller bredvid en teaterscen eller i en studio.) Och om det förekommer musiker i handlingen, så spelar de sällan vid inspelningen, särskilt om det är skådespelare som föreställer musiker, de mimar oftast till play back.

Men den viktigaste invändningen mot sidan 10 är att där inte förekommer ett endaste ord om vad som är skillnaden mellan film- och teatermusik, bara att den kommer till på olika sätt.

Redan under andra världskriget var det uppenbart att musiken inte längre särskiljde Europas nationer. (sid 14)  Hur då? ”Redan” är också ett ord som används i onödan.

Stumfilmens musik ägnas två sidor: På många håll (framför allt i Sydeuropa) gömde sig dessutom en person bakom filmduken och framförde ljudeffekter på sin egen kropp samt levandegjorde textskyltarna genom att vara en levande voice-over (berättarröst).

Ingen kunde stå bakom duken under de första åren eftersom den i regel var målad på väggen. ”Mellantexter” är det man brukar kalla ”textskyltarna”. Under de första 8-10 åren fanns det inga sådana. Ljudeffekter kunde förekomma, men bara musik på piano eller fonograf var det vanligaste. Förevisaren kunde kommentera filmen om det var svårt för publiken att hänga med, läsa texterna om det behövdes för de som inte var läskunniga. Kring 1910, när berättelserna blev mer komplicerade, upptäckte man att filmarna var så dåliga på att uttrycka vad de menade, så att man tvingades att anlita levande aktörer för att förtydliga handlingen. Men bara under en kort period. I Japan fanns en berättare (benshi) som agerade med musikerna och bilden under hela stumfilmstiden, som där dröjde sig kvar till mitten av 30-talet på grund av benshins inflytande.

I början improviserades musiken, oftast av en ensam pianist. Med fler musiker blev detta besvärligt och man införde musikbibliotek, böcker med noter till musik som passade för olika typer av scener, indianer, romantik, eldsvåda. I mitten av 1910-talet började specialskriven musik dyka upp för större orkestrar på större biografer. Inget av det här nämner Bryngelsson men på sid 18 skriver han:

En början på något nytt var originalmusiken av Joseph Breil till The Birth of the nation (1915) med specialkomponerad musik.

Förutom att meningen är ett bra exempel på den konstiga svenska som drabbar läsaren i hela boken, så är också innehållet felaktigt. Breil samlade ihop färdig musik, konstmusik från Europa, sånger från inbördeskriget och så vidare. Den enda musik han själv skrev var bryggorna mellan de olika verken.

Kapitel 4. Hollywood under 1930- och 40-talen, skrivet av Joakim Tillman, är inte mycket bättre det. Man får intrycket av att författarna tar med all de råkar känna till i ämnet, utan att ha en total överblick och välja ut och strukturera informationen ifrån det väldigt stora området som filmmusik utgör. Det är så inslag på Wikipedia kan komma till, författaren vet inte så mycket, så hon skriver om det hon vet, och ingen kan hindra henne.

Ett sista citat om teoretikern Michel Chion: Chion kan upplevas som svårtydd men en del av det gåtfulla ligger eventuellt i att han är fransman och de böcker vi kan läsa här i Sverige ofta är översatta till engelska, vilket skapar ett glapp i förståelsen.

Chion och några andra från den tiden skrev svårförståeligt, antingen för att de inte kunde bättre eller för att de ville göra sig märkvärdiga. Om man satte sig ned och benade ut meningarna visade det sig ofta att vad som påstods var ganska banalt. När det gäller Film musik beror glappet på något annat. Jag orkade inte läsa många sidor.

Jag ser att det har kommit en version 2.0 av boken och där är inte Filmmusik särskrivet i titeln. Tänk om man har korrigerat allt annat också. Då gäller förstås inte min kritik.

Sett

* Next time we love – USA 1936 Edward H Griffith – med: Margaret Sullavan

Hört

Gershwin on the Internet

The following 4 songs are from George White’s Scandals of 1924 with lyrics by B G DeSylva. No recordings found.

I love you, my darling
I’m going back
Just missed the opening chorus
Lovers of art

The Daily Bridge

Cannon Street Railway Bridge
The Thames, London – a girder bridge from 1866 – originally named Alexandra Bridge

Läs mer om min Themsen-resa:
Från London Bridge till Westminster Pier

24 februari

gårDagens kvinna: Deborah

Israelisk sierska som genom sitt engagemang hjälpte landsmännen till en seger över kananéerna. Femte kapitlet av Domarboken i Bibeln kallas Deborahs segersång.

Läst

* Tidskriften FLM #15 2011

Ett par sista tankar kring detta nummer. I ett samtal diskuterar Lisa Langseth, Peter Bryngelsson och Erik Enocksson om att man inte vill bli manipulerad av film och att musiken är den värsta boven. Med det menar de antagligen att musiken har en stor betydelse för hur filmen uppfattas. För stumfilmen, som beledsagades av levande musik, anser många att musiken utgör halva upplevelsen. Olika musik till samma scen ger olika tolkningar av vad som egentligen berättas.

Man vänder sig mot konventioner i filmberättandet utan att förstå att det är det som är det gemensamma filmspråket. En totalt okonventionell film är antagligen obegriplig. Vad det handlar om är hur bra man är på att använda konventioner. Vi har 28 bokstäver i alfabetet. Med hjälp av dem kan man skriva allt från dravel till odödliga mästerverk.

Lisa (de använder förnamnen i texten) påstår att det är bara i Sverige som den här diskussionen förs. Det skulle man kanske ta som en fingervisning. Frånvaro av musik anses av vissa att det är sannare, något som panelen tycker är lika manipulativt som när det inte är tyst. Peter säger: “Det finns en äkthetslängtan. Man vill inte bli manipulerad. Det är en vänstertanke, en rest av Adorno och Brecht, som genomsyrade svensk tv länge.”

Brecht använde mycket musik i sina pjäser, han hade avsikter med dem, han manipulerade för att förtydliga avsikterna, men han ville också att publiken skulle vara medveten om processen, inte undra hur det ska gå, utan fråga sig varför det går som det gör.

Langseth manipulerar för fullt i Till det som är vackert, inte minst med musik, men också med en konstig vändning i affischen, som framställer en situation som är direkt motsatt till den i filmen.

Det går förstås inte att göra kreativa verk inom något område utan att manipulera. Man måste välja uttrycken så att summan av dem blir det slutintryck som motsvarar intentionerna, de kommer inte automatiskt, i bästa fall intuitivt om man är bra på det man gör, men oftast behövs planering och eftertanke. Grierson definierade dokumentär: “The creative treatment of reality.” Till och man Frederick Wiseman gör noggranna val i sina till synes neutralt betraktande dokumentärer. Annars blir det som om vi såg verkligheten genom en övervakningskamera.

I Sanna Samuelssons artikel Den nya filmskolan menar den intervjuade Ann-Sofi Sidén “Anledningen till att många elever kommer till konsthögskolorna kan vara att filmskolorna blivit så tekniska och industri-inriktade.” Den tekniska biten kan de lära sig efter hand eftersom de har ett sådant behov att berätta.

Daah! Det kanske fungerar när man skriver en text där allt som behövs är en penna, men även då behöver man lära sig en teknik (stava, grammatik, stilistik), så att det man skriver blir begripligt på det sätt man vill att det ska begripas. Filmen har den längsta vägen från tanke till förverkligande. Mer än en något annat uttryck, kanske, måste man veta hur man gör för att det ska bli som man vill.

De här texterna skrevs för fyra år sedan. Förhoppningsvis har man gjort en hel del insikter sedan dess. Åtminstone är det flera filmer som pekar på det.

Sett

* Relatos salvajes /Wild tales — Argentina/Spanien 2014 Damián Szifron

En episodfilm med sex berättelser som inte möts i slutet. Det säger sig självt att den ena episoden är intressantare än den andra. Det måste bli så när man konkurrerar med sig själv. Och hur toppar man den korta inledningen, Pasternak, där passagerarna i ett plan långsamt upptäcker att de alla känner Pasternak, och att de alla på olika sätt varit dumma mot honom.

I Las Ratas befinner vi oss på ett ödsligt matställe när en maffiaboss från servitrisens förflutna dyker upp. Det är förresten kockan på bilden, med sina redskap.

El más fuerte borde visas på alla körskolor som en del av utbildningen. Road rage har aldrig nått sådana höjder, eller ska det vara bottnar.

Bombita är terapi för alla som slagit sig blodiga mot myndigheternas hantlangare, oavsett om det är försäkringskassan eller lapplisor.  La propuesta är den episod som engagerar mig minst, antagligen för att offret är en gravid kvinna, nedmejad av en överklass-slyngel på ett övergångsställe. Här är det pengar som talar, nej, skriker!

Finalen är formidabel. Hasta que la muerte nos spear (Tills döden skiljer oss åt). En bröllopsfest som går käpprakt åt alla håll när bruden (Erica Rivas) håller på att krevera av indignation. En enkel situation får sin logiska följd. Så mycket effektivare än flamsandet i I nöd eller lust. Hela filmen är obligatoriskt åskådningsmaterial för alla som har ambitionen att göra en novellfilm.