Theodore Wharton – agoraspeaks

Läst

danielsson roten

* Tage Danielsson:s Samlade Tankar från Roten

Jag tänkte att jag skulle läsa allt av Hasse & Tage, en del kom i min väg i min ungdom, men nu har jag mognat. Tage är genomgående fyndig även om han blir lite tjatig i dagsverserna. Hasse däremot är jag tveksam till, återkommer när jag bestämt mig.

Sett

nattfilmen

mystery lonely

* The mystery of Lonely Gulch – USA 1910 Theodore Wharton

* Slim Jim’s Last Chance – USA 1911 Kenean Buel

* The hero track walker – USA 1911 ?Kenean Buel

radio the

nattens öl: Radio the Mothership (8,5%)
Double dried hopped imperial IPA – Jag undviker burköl, det ser billigt ut, men innehållet i den här var det inget fel på, och så får man 1 kr för burken

frukostfilmen

playing

* Playing around – USA 1930 Mervyn LeRoy

kvällsfilmen

subida

* Subida al cielo – Mexiko 1952 Luis Buñuel

SETT TIDIGARE
* El gran calavera – Mexiko 1949 Luis Buñuel — nu har jag sett alla Buñuel

gran calavera

gårDagens kvinna: Euphemia Allen

Chopsticks (Pekfingervalsen) har en kompositör, den skrevs av en 16-årig engelsk flicka, som publicerade den 1877 under pseudonymen Arthur Lulli. Den arrangerades senare för duett. Hon tycks inte ha komponerat något mer. Namnet lär inte ha att göra med kinesiska ätpinnar, utan kommer från det sättet fingrarna hugger mot tangenterna. Aleksandr Borodin hörde samma år sin dotter spela något som lät som Chopsticks, så det är möjligt att båda flickorna kan ha hört melodin från okänd källa. Flera kompositörer skrev variationer på temat: Borodin, Liadov, Rimski-Korsakov och Liszt.

The Daily Bridge

Kew Railway Bridge /Strand-on-the-Green Bridge
The Thames, between Kew and Strand-on-the Green, London.
Opened in 1869 with five spans, each 35 m.

Läst

Toru Fujisawa: GTO. 14 days in Shonan, vol. 3

De långa manga-serierna följer ofta samma mönster, en enkel premiss utvecklas i det oändliga med sidospår, så att det förväntade upplösningen fördröjs. Om omvägarna är intressanta fungerar det på mig, men ofta har jag svårt att hålla reda karaktärer och abrupta hopp i handlingen. Och så tappar jag intresset, som med den här serien. Taniguchis böcker visar att berättandet inte behöver vara förvirrande och Inoues Vagabond är också tydligare. Antingen är de andra slarvigare eller också har jag inte lärt mig deras sätt att berätta.