VECKANS FILMMÖTE
DEMY 1961
Lola
HITCH
Saul Bass: Title champ
THE SAGA OF STAR
– Production diary The studio
MOULIN ROUGE
Costume design:
ALICE 1905
Phonoscènes #7: Le Cake-walk du Nouveau-Cirque /Cake Walk
– performed by Nouveau Cirque
DEMY 1961
Les sept péchés capitaux: La luxure
– Demys del i en antologifilm om de sju dödssynderna
HITCH
a) Psycho production
B) Destination Hitchcock – 39 min
EXTRA VISNING ONSDAGEN 26/2 kl 19.30
HITCH 1960
Psycho
Läst
* Filmkonst #127: Verkligheter. Arton dokumentära metoder
Leontine Arvidsson: Bara ett bröst
Petra Bauer: Film som politisk handling
Ester Martin Bergsmark: Att förkroppsliga gråzoner
Gabriella Bier: Love during wartime
Åsa Blanck: Sömnlösheten
Ewa Cederstram: Att våga minnas
Axel Danielson: Om överbyggnad och arbetet med att undvika den
Erik Gandini: Oförutsägbarheten – min bästa ovän
Stina Gardell: Egenmäktigt förfarande
Rainer Hartleb: Barnen från Jordbro
Margarete Jangård: Dyrköpta erfarenheter
Marcus Lindeen: Konsten att skapa verklighet
Måns Månsson: Drömmen om 12 mm
Jonas Odell: Det dåliga självförtroendets metod
Jonas Franksson/Jona Elfdahl/Adryan Linden: Paria
Nahid Persson Sarvestani: Engagemang, gränser, förtroende och uthållighet
Linda Västrik: Varför gör jag film?
Maj Wechselmann: Jag trodde man kunde förändra samhället
En intressant samling tankar om hur man förhåller sig till att filma verkligheten, från riktigt naiva funderingar till insiktsfulla kommentarer. Jag har ett stort handikapp i att jag inte sett någon av de aktuella dokumentärerna, inte mitt område, utom en, som jag lämnade efter en tredjedel av visningen.
Linda Västriks text berörde mig mest. Är hon fanatisk kvinnan, kan hon göra vadsomhelst för att få göra film, offra vänner och omgivning. Anna Odell svarade när hon fick frågan om vilken hennes nästa film skulle bli. – Det är inte säkert att mitt nästa projekt passar som film. Är det inte så det borde vara, att man utgår från det man vill säga och frågar sig vilket medium som är bäst för uttrycket, och inte att man absolut måste göra en film. Jag försökte hitta Västriks film Pappa och jag för att hennes text skulle få rätt perspektiv, men förgäves. Däremot såg jag och imponerades av De dansade andarnas skog, som väl inte kan ha kommit till utan det maniska och envisa som texten förmedlar.
Sett
* Our gang: Back stage – USA 1923 (3/6) – Robert McGowan (A-13)
agoraspeaks 